ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Det är inte så farligt att vara lite samma

Publicerad 2015-08-30 14:48:00 i Längre,

Finns det eller finns det inte ett egenvärde i att vara som andra? Kan det vara skrämmande? Finns det någon evolutionär anledning till passa-in-ångesten under mellanstadiet? Varför är det egentligen så viktigt att markera om man är med eller utanför? Både inför sig själv och andra. Vilka mekanismer finns det bakom valet och vem är det som trivs i gruppen och vilka gör det inte?

Upptakten till den här funderingsvågen var när jag började notera en ovilja bland några av mina vänner att bete sig som folk är mest. En vill inte se 'Games of Thrones' med motiveringen att alla andra gör det och då var det inte rätt för honom. En annan sorterar konsekvent bort alla skor med minsta kvinnlig framtoning som obekväma. Jag var med henne i skoaffären och jag blev förundrad över den tydliga rädsla hon verkar känna för att ha på sig, i mina ögon, helt vanliga skor. Alltså rädsla i nivå det finns en giftorm framför dig. Total panik. Hur kan det komma sig? Hur kan någon känna så för ett par ballerinaskor?

Mina vänner är dessutom vuxna sedan decennier och långt ifrån de ängsliga tonåringar de kanske en gång var. Och valen vi diskuterar är vardagliga och triviala beslut där det inte uppenbart går att se något stort behov av att markera sin egen väg. Det som förvånar mig är i klartext, när vuxna människor avstår från att göra saker de egentligen vill, bara för att många andra vill samma sak? Jag har alltid tänkt det finns ett pris att betala för att sticka ut; inte tvärtom. Eller i alla fall att det är värt den sociala kostnaden att gå sin egen väg, trots att det går emot gruppen. Nu börjar jag leka med tanken att jag haft fel. För jag tycker det är underligt när människor avstår från att göra saker de vill, med den enda anledningen att många andra vill samma sak? Vad tjänar man på det? Det verkar nästan som att människor vill göra tvärt om bara-därför-att. Som ett egenvärde i sig.

Under min uppväxt blev behovet av att relatera till gruppen tydligt under grundskolans mellan och högstadium. Jag har några olika teser till varför en del i den här åldern, likt jag själv, börjar forma identiteter som alternativa. Det finns de som inte har något val för att de har någon avvikande egenskap i personlighet eller i utseendet. Längd, vikt, intelligens, mognad, omognad eller tandställning. Listan kan göras lång. En del tror jag aktivt väljer att sticka ut därför att de gillar att synas och uppmärksamheten det för med sig. Jag skulle säga jag själv tillhör den här kategorin. När de flesta känner sig obekväma med att synas får jag en kick av det. Framtida deltagare i Paradise Hotel. En tredje variant är människor som genuint inte bryr sig om vad andra tycker. En egenskap som minskar behovet att passa in; men enligt min erfarenhet kan leda till en hel del friktion mellan individ och omgivning.

För många av oss som format identiteter som alternativa är orsakerna att det blivit så troligen en cocktail av anledningarna ovan. Värt att notera att ingen av mina hypoteser har att göra med om gruppen har rätt i sak eller inte. Och det är någonstans här jag misstänker vi tappar förmågan att avgöra om vi egentligen vill se 'Game Of Thrones' eller vilka skor som är bekväma.

Den första kvinnan som valde att studera till att bli läkare, den riktiga Dr Quinn gjorde det inte, menar jag, för att hon hade kommit fram till att det faktiskt är idiotiskt att kvinnor inte arbetar och att det tvärtom skulle vara mycket roligare att göra det. Hon gjorde det, tror jag, för att hon gillade att sticka ut, skulle bli en dålig hemmafru och dessutom brydde sig mindre om vad andra tycker än de flesta. Den här rationaliseringstanken tycker jag är intressant. Vi tänker att vi går mot strömmen för att vi har kommit på en bättre väg, det är rationellt, när det istället kan vara egenvärdet att vara annorlunda vi vill åt. För att vi under vår barndom lärt oss att bete oss så.

De olika koder och beteendemönster som finns i samhället är beprövade och genom att välja att vara som de flesta i stort som smått vet vi att det inte blir helt fel utan förmodligen ganska bra. Det vore ansträngande att behöva överväga alla beslut från kläder, motion, hälsa, mat, relationer och jobb helt från scratch. Jag kallar medianvärdet för gruppens default. En del människor kommer att, enligt resonemang ovan, avvika från standard för att de måste eller av någon anledning vill. Bland avvikarna kommer många att kämpa i motvind men en del tankar som generas här är faktiskt bättre än gruppens standard. Då följer massan efter och gruppen får en ny default. Dr Quinn blev inte den sista kvinnliga läkaren eftersom det gynnar både människa och samhälle att tillvarata även kvinnors kompetens.  Den här processen landar i en sorts social evolution som långsamt förbättrar hur vi beter oss på samma sätt som det naturliga urvalet förfinar vår genetiska kod.

Även på ett individplan ser jag en poäng med normer och defaultvärden i samhället. Att det finns en uppsättning med beprövade standarder bör i princip kunna frigöra energi för ett mer begränsat antal hjärtefrågor. Säg att jag brinner för hitta den perfekta balansen mellan arbete och familjeliv. Jag anser inte att samhällets defaultlösning är tillfredsställande utan väljer att fundera på alternativ. Kanske att vara hemma en längre tid med varje barn och sedan göra karriär. Eller att en förälder avstår att arbeta helt för att fokusera familj. Ett klassiskt upplägg. Kanske kan jag starta och driva ett företag hemifrån och på så vis skapa en balans där arbete och familj parallellt är en del av vardagen. Lite som i det gamla bondesamhället. Det jag ifrågasätter är om mina möjligheter att lyckas i min livspusselsträvan, ökar av att jag samtidigt undersöker om gruppen verkligen har kommit fram till optimala val gällande kläder, mat och musik på samma gång? Kort sagt; om man ska vara annorlunda, varför välja att vara annorlunda på alla fronter samtidigt? Vad vinner man på det? Risken finns att inte nå framgång på någon arena. Ändå är det precis så människor väljer att agera. För fallstudie se exempelvis söderhipsters eller rollspelsintresserade. Jag tycker inte att det verkar effektivt.

Förutsägbarhet och trygghet är andra viktiga anledningar till att vi anstränger oss för att passa in. Även små avvikelser från normen har jag noterat kan orsaka stor osäkerhet. Jag tycker exempelvis inte om att åka tunnelbana och anstränger mig hel del för att inte behöva göra det. När min tunnelbaneovilja kommer på tal sprids ofta en dålig stämning. Blir människors egna tunnelbaneresande tristare av att jag väljer att inte göra det? I någon sorts relativ effekt? Eller vad kan det vara? Än kraftfullare reaktioner blev det när jag valde att ha på mig ett par shepardtofflor på en afterski. Ett fotografi hamnade på Facebook och av kommentarsfältet förstod jag i efterhand att det här tilltaget var ett normbrott i den grövre skalan. Att slalompjäxor är otroligt obekväma att mingla i och att alternativet är strumplästen bland snö och glassplitter verkar inte spela någon roll. Jag tror den här incidenten berättar mycket om mig. Jag ser inte riktigt problemet men min omgivning gör det helt klart.

Så vad är egentligen problemet? Min tes är att i samma ögonblick jag berättar att jag avskyr att åka tunnelbana, då blir jag en människa som tänker annorlunda; en människa som inte går att förutse eller förstå och det leder till att hela jag uppfattas som mer skrämmande. För att inte tala om incidenten i alperna. Vem vet vad en kvinna med tofflor på en afterski kan få för sig? Tror ni jag har rätt? Enligt mina erfarenheter finns det definitivt en tydlig kostnad i att välja att inte vara som andra. Även i mycket små avvikelser från normen.

På samhällsnivå tänker jag att vi tillsammans som grupp hittar de bästa lösningar för en mängd problem och på individplan att normer tar bort behovet att uppfinna hjulet i varje given situation och förmedlar trygghet till vår omgivning. Att vi vet var vi har varandra.

Många upplever mellan- och högstadieåren som ett virrvarr av personligheter som vi inte nödvändigtvis skulle välja att umgås med idag. Vore det bättre att redan som små delas upp utifrån någon sorts lika barn leka bäst tänk? En fråga jag tycker går att se från olika håll. Å ena sidan tror jag det är värdefullt att hitta vänner redan tidigt att spegla sig i; å andra sidan ger det värdefulla perspektiv att möta olikhet som kan komma till använding hela livet. Det största argumentet för att inte separera barn kan vara så enkelt som att det faktiskt inte är möjligt att avgöra vem en sjuåring är. Eller vart hen är på väg. Ett barns personlighet är inte klar utan work in progress. En uppdelning utifrån karaktärsdrag skulle alltid bli en projektion av hur vuxenvärlden upplever barnet och risken att den bilden är fel är alldeles för stor. Jag ser också en risk i att förstärka upplevda eller verkliga skillnader mellan barn och grupp. Mitt intryck är att de personer som i barndomen inte fick med sig en bekräftelse på normalitet bär med sig ärr som försvagar hela livet. Om ett barn är långt tror jag det är tveksamt att hantera avvikelsen genom att bara låta barnet träffa andra långa barn. Det jag tror att barnet behöver känna är att, trots den avvikande egenskapen, är det mer som förenar än som skiljer en lång från en kort människa. Längden, hur extrem den än kan vara, är bara en liten del av vad som definierar oss. Det är min tes. Men jag kan ha fel. Jag är själv ovanligt lång. Tre standardavvikelser för att vara mer precis. Jag är den statistiskt längsta av hundra kvinnor. Trots det känner jag mig inte lång. Det är svårt att förklara. Jag vet att jag är lång och att andra ser mig som lång. Det har jag lärt mig i samspel med andra. Men inför mig själv är längden just inte en faktor som definierar mig. Jag tror att det här är något jag fått med mig från när jag var liten. Min längd diskuterades aldrig särskilt mycket och det är jag glad för idag.

Min spaning och tes med den här texten är att vi i vår barndom tar ställning. Vi väljer om vi är med eller utanför. In or out.  Ett val som blir en identitet. Men det jag menar är att vi som barn och tonåringar inte har någon känsla för vilka strider som är värda att ta. Vi går för långt i vår strävan att vara som andra, eller att inte vara det, att vi glömmer vad vi egentligen vill. Vi väljer läger så konsekvent. Min tanke är att det vore så mycket lättare för många av oss i alternativa lägret att helt enkelt acceptera gruppen i frågor som inte berör oss. Exakt vad det är kan så klart variera från person till person.  Det gör livet lättare och frigör energi till områden där det på riktigt finns någon poäng med att sticka ut. Där det går att se en direkt vinst, som i fallet med afterskitofflor eller att försöka minska stressen i vardagen, och inte bara är ett resultat av en tvärt-om ryggmärgsreflex formad på mellanstadieskolgården. Kära medalternativa, vi är vuxna nu, våga vara mer som andra! Njut av att se även populära HBO serier. Ät kött och ha på er ballerinaskor. Det är inte så farligt. Jag lovar.

 

 

Söta alternativa kidz på Espresso house vid centralstationen

 

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela