ylvas pusselbitar

På förekommen anledning vill jag bara säga att jag inte tror på våld och hot som metod för att få människor att fungera tillsammans. Gäller både makro- och mikrosammanhang. Extra dåligt fungerar det nog på mig. Jag behöver förstå varför något bör vara på ett eller annat sätt. Det har aldrig fungerat särskilt väl (läs inte alls) att bara säga "because I say so", vilket föräldrar, lärare och chefer till mig kan vittna om. Jag har ofta hört att jag är orädd. Samtidigt har jag stor respekt för att jag inte förstår allt och att det finns olika perspektiv och känslor. Jag är inte svår att resonera med. Men våld och hot är inte sättet att nå fram, i alla fall till mig. Det finns en magi jag upptäckt och känner inom mig och mitt enda försvar och möjlighet att hantera både stund och framtid är att ta den starka känslan och försöka skapa något ur den, magin, efter bästa förmåga. Att försöka växa "ylvigheten" och sedan i övrigt, precis som gäller för alla andra människor, se vart livet för mig. Lite som det sjungs i min favoritfilm "An American Tail": Never say never whatever you do. Never say never my friend. Hope for the best. Work for the rest. And never say never again. Yo. //Ylva