ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Notes / questions / funderingar / ny fakta per 20161120

Publicerad 2016-11-20 20:01:00 i Notes,

  • Det är på många vis en positiv upplevelse att leva i en bubbla. Bubblighet uppmuntrar till en tillvaro här och nu, vilket är avslappnande och skönt. Men priset är att delvis prioritera ner saker som vuxenhet, ansvar och resultat. Uganda mot Tyskland. Jag känner mig ansvarslös när jag låter hela världen, och mitt liv, flyta förbi lite vagt suddigt synligt vid horisonten. USA val. Mitt hjärtas pusselbitar (som färglägger världen). Min systers bebis. Den schweiziska avskildheten förstärks ytterligare i och med att jag sjunker in i det lokala språket och kulturen. Jag känner numera ett motstånd att scrolla igenom mitt svenska Facebookflöde (i vanliga fall en viktig källa till intryck) och jag väljer heller aldrig längre att lyssna på P1 som bakgrund till morgonsminkningen. Det känns bara fel. Istället slår jag på SRF på paddan, har börjat prenumerera på die Zeit och ser Hollywoodfilmen på tyska. Informationtransfer från de här kanalerna till mig är i nuläget svagt. Jag kan bara läsa korta artiklar och får ofta huvudvärk av att lyssna för länge på radion. Eftersom mitt kontaktnät i Schweiz inte är lika etablerat som hemma, får jag inte heller uppdateringar om världen (varken den stora eller den lilla) den vägen. Resultatet blir att jag umgås mycket med mig själv, mina egna direkta intryck av en relativt lugn vardag, mina egna tanketrådar, gamla som nya, oviss om det mesta. Att vara deprimerad upplevde jag som att befinna sig djupt under en vattenyta, omgiven av mörkt vatten utan att veta vad som var upp eller ner. Orienteringslöst. Stressiga flöden, tänk flygplatser, känns för mig som vattenrutschkanor på ett lekland. Bagage drop, säkerhetskontroll, oändliga korridorer och sedan plums ner i gaten. Min tillvaro i Zürich är lite som att flyta runt på rygg i ett tempererat vatten med hög salthalt (säg Medelhavet) med ansikte, fingrar och tår knappt ovanför vattenytan. Det är avslappnat, skönt och jag ligger och tittar på intressanta molnformationer som seglar förbi. Jag vet inte vart jag är på väg. Intrycken är få och tiden för tankar stor. Plötsligt stöter jag ihop med någon eller något, utan att veta hur jag hamnade där, och sedan flyter jag vidare. Så blir livet när man lever på en trevlig plats utan koll på annat än vad som finns precis framför nästippen. Så var det att vara barn?

  • Kanada är tydligen kända för att exportera sjuksystrar. Märkligt.

  • Det finns ett hipster-Zürich som motvikt till bankfabriken! Mitt första intryck av total homogenitet verkar ha varit fel. Återfinns på John Baker vid Helvetiaplatz. Även äldre hipsters. Varför bakar hipsters alltid bröd? Rakat hår på vacker kvinna. Bomullströja och naturlig sminkning parat med silverband mellan öron och ögon. Som en silverbindel. Ägaren torkar bord och är vänlig mot uteliggare.

  • Schweiz och regler. En stol bort i en öppen planlösning mellan bageri och restaurang går det absolut inte att sitta som bagerigäst, för där börjar restaurangen, trots att stolarna ser exakt likadana ut. Davides mormor fick inte hänga upp tvätten på streck utanför fönstret, som är brukligt i Italien, “för så gör vi inte i Schweiz”. Jag förstår fortfarande inte hur ett land som har så stora inslag av invandring lyckas bevara sitt nationella karaktärsdrag, fyrkantigheten, så intakt. Måste förstå detta.

  • Steve Jobs ansåg enligt uppgift också att möten med fler än fem deltagare var meningslösa. Heja! https://www.fastcodesign.com/1669936/meetings-are-a-skill-you-can-master-and-steve-jobs-taught-me-how

  • Basinkomst känns som ett naturligt nästa steg i ett allmänt skyddsnät, för att minska spänningar, öka risktagande och upplevd livskvalitet. Finns roligt experiment i Tyskland där basinkomster om 1000 EUR slumpas ut till en pool av frivilliga. Jag tror att detta är framtiden: https://www.youtube.com/watch?v=IfuB0AYT8Gs

  • Westworld: Jag tänker mycket på om vi människor också är programmerade att bete oss som vi gör. I serien säger de att en människa kan beskrivas av de val hon gjort och av de mål hon “persue”. (Fantastiskt ord som inte riktigt finns på svenska.) Det ligger mycket i det. Jag tror inte att vi ändras särskilt mycket genom livet. Men däremot vet vi inte vilka vi är, vilken programmering vi har, förrän vi ställts inför vissa situationer. Jmfr “Jag skulle aldrig vara otrogen”. Vi lär alltså känna oss själva bättre med åren, snarare än att vi utvecklas. Att vara stolt över, eller i alla fall kunna leva med, sina val är förmodligen det viktigaste som finns för en människa. Tur och öde har mycket lite med välbefinnande att göra, gissar jag.

  • Någon mänsklig psykodelisk drog, N,N-Dimetyltryptamin, från Diego: https://www.rickstrassman.com/https://sv.wikipedia.org/wiki/DMT

  • Så oändligt intressant att se Isabelles barn hantera sina Ipads. Lämnat åt eget bevåg går de upp mitt i natten och spelar. Som knark. De är uppenbart mycket mer integrerade med datorer än vad jag är. Vad händer när barnen vet mer om världen än sina föräldrar? Fast de är känslomässigt omogna? Lite som invandrare i ett nytt land, när barnen kan det nya språket men inte de vuxna. Möjligen en ny situation att hantera.

  • Isabelle menar att hennes barn blir mycket lättare uttråkade än hon blev i samma ålder. Nämnt i samband med att man förr i tiden åt samma gröt till frukost och potatis varje lunch och middag året runt, julafton undantaget. Jag tycker tanken är outhärdlig, men Isabelle menar att de förmodligen inte upplevde det på samma vis, eftersom människor tidigare inte hade samma krav på variation. Kan detta vara relaterat till skilsmässorna på något vis? Att människor blir mer uttråkade idag än då? Jag möter så många medelålders, framförallt män, som är så uttråkade. Jag är absolut inte uttråkad. Jag tror det är en gåva jag fått från mina föräldrar. Jag kommer högst troligen aldrig att känna mig uttråkad. Davide menar att det är när man slutar vara nyfiken som man börjar att bli gammal. Det ligger mycket i det.

  • Hej då, ni utanförbubblanmänniskor!

 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela