ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Notes / questions / funderingar / ny fakta per 20170405

Publicerad 2017-04-05 11:49:00 i Notes,

  • Barn och reproduktion 1: Reproduktionsenergi: Jag var på årsmötet för en förening som heter “Svenska Sällskapet för Reproduktionsmedicin” i helgen. Varför jag var där? Det var en kombination av min vanliga nyfikenhet och en ofantlig trötthet i att hitta en person att ha sex med. Alla andra på konferensen jobbade med IVF. De var läkare, psykologer, sjuksköterskor och en ny favorityrkesgrupp, embryologer. Så när jag på frågan “Vad jobbar du med?” i det allmänna minglet svarade “IT på banker” blev reaktionen i ungefär hälften av fallen starkt ogillande, jag trängde mig på, men i vissa fall också “så spännande att du är här”. Från mitt perspektiv var orsakerna följande, i omvänd prioordning, 1. Det finns få saker jag njuter mer av än att höra föreläsningar av personer som är initierade i ett ämne. Vilket spelar inte så stor roll. Det är väl ungefär som när andra går på bio eller åker till Ibiza. Träffa nya människor tycker jag inte heller är helt fel. 2. Jag har gjort en äggfrys. Anledningen till att jag gjorde det kräver lite bakgrund. Dels var jag fascinerad över att det gick att göra, ny teknik, men också att jag upplevde en period av nästan smärtsam gråhet. Jag hade pojkvän hela perioden mellan tjugo och trettio. Tre stycken utan avbrott. Men när den sista gjorde slut med mig kort efter min trettioårsdag utbröt någon sorts tumult som tagit tid att läka. Den första tiden efteråt, säg två år, dejtade jag intensivt. Jag träffade män överallt. På krogen. På internet. På jobbet. Ofta fanns det flera män parallellt. Samtidigt sov jag dåligt. Jag hade ofta ont i huvudet. Min familj kaosade. Allt snurrade. Men jag utvecklades också mycket som människa. Lärde känna nya personer som passade mig bättre än de jag hängt med tidigare. Jag lärde mig vara mer normal. Det var en både jobbig och rolig tid. Kanske lite som de flesta människors tonårsår? Men för varje fling var det som att en plupp på min inre relations-mobil-batterimätare försvann. Och det här en sorts batteri som inte lätt låter sig laddas upp. Om alls. Fem år senare var de enda män jag överhuvudtaget orkade träffa de som redan var där. Det vill säga de på jobbet. När jag ett tag dejtade en fyrtioårig ensamstående man utan barn som jag kunde prata med tänkte jag, det här blir bra. Jag var inte stormande förälskad men tänkte sju poäng av tio har också sin charm. Men det gick inte bra och det här var första gången jag på allvar började förstå vad en längre tid utan sällskap gör med en människa. Den känsla som tillslut förde mig till årsmötet för SSRM i Uppsala några år senare. Den här fyrtioåriga mannen var helt enkelt inte öppen för ett förhållande. Om någon hade frågat honom “Vill du leva tillsammans med en kvinna?”, hade han tveklöst sagt ja. Men faktum är att han är stängd, som också jag nu har blivit. Det är inte helt lätt att förklara för er som inte varit där. Men de ord jag brukar säga är att en människa inte kan gå omkring och känna sig halv hur länge som helst. Man lagar sig själv. Det är så vi människor fungerar. Man slutar behöva och längta. Man mår inte längre dåligt av ensamheten. Dessutom utvecklas, i alla fall för mig, ett nästan fysiskt illamående av tanken av att gå på en dejt eller nattklubb. Varje misslyckande sätter ärr som gör att man blir väldigt vaksam på att öppna upp sig. Att våga känna hopp om att den här gången kanske det kommer att fungera gör för ont. Det kan vara lättare att våga känna i situationer där ett förhållande av olika orsaker inte går. Som geografisk skillnad, avstånd i ålder eller att den andre inte är ledig. Mitt i den här stelnings, eller lagningsprocessen, lite beroende på perspektiv, slumpade det sig så att jag kom nära en pusselbit. En person som jag hade samtal med som gav mig en glädje och energi jag inte visste fanns (och jag har testat mycket). Sedan försvann samtalen och kvar fanns en tjock gråhet. Fram till den här punkten i mitt liv hade jag ändå tänkt att jag träffar någon man, jag har ju haft pojkvän så länge och inga större problem med relationer sådär överlag, och när det väl sker kan det ju gå snabbt att bilda familj. Det har jag sett flera gånger i min närhet. Men plötsligt insåg jag att nej. Det kommer inte att kunna gå snabbt för världen var lite för grå och det var här äggfrysandet kom in i bilden. Jag tänkte jag kan försöka köpa mig själv lite ytterligare tid att hitta någon att leva med. Att jag gjort en äggfrys var alltså anledning nummer två jag var på konferensen med en massa människor i en helt annan profession än jag. 3. Men den primära anledningen var dock en annan, även om 1 och 2 absolut spelade in. När jag gjorde äggfrysen fanns det en söt läkare på kliniken. Han tittade fint på mig och jag såg en glöd i hans blick när han utvecklade vilka risker det fanns med operationen. Sådana ögon går jag igång på. Jag gick hem och googlade på hans namn och funderade på om det gick att träffa honom igen. Rollerblada som min vän Sara kallar det. (Att hålla sig i närheten av någon man finner intressant för att möjliggöra någon sorts interaktion.) Jag läste att han satt med i styrelsen för en förening som heter SSRM och undrade om de hade några evenemang jag kanske kunde gå på och det som fanns var ett årsmöte om tre månader. Jag tänkte varför inte? Mina ögon tåras faktiskt när jag skriver detta för det är så sorgligt. Hur energin kan försvinna på det här sättet. För givetvis förstår jag att oddsen är minimala att bilda familj med en söt läkare som jag eventuellt kan komma att prata med på konferens i en bransch jag inte är en del av. Men om jag nu har som mål att hitta någon att leva med, och så är det ju, är det till de här osannolikt låga oddsen jag har ramlat ner. För hur låga de än är de ändå skilda från noll om jag känner något överhuvudtaget. För det är kanske en av tusen dagar jag gör det. Kanske inte en av tusen, men en av säg fem hundra? Jag blir inte kär. Jag blir inte intresserad. Jag går inte på dejter. Jag är inte på krogen. Jag har läkt mig själv. Detta var alltså huvudorsaken jag hade åkt från Zurich till Uppsala för att gå på årsmötet för Svenska Sällskapet för Reproduktionsmedicin, för att se om jag kunde prata med en man jag tyckte hade tittat fint på mig tre månader tidigare. Vilket jag naturligtvis inte kunde säga till någon som frågade. Utan jag svarade bara “Jag är nyfiken av mig och tyckte att detta verkade intressant”. Jag antar att alla med lågt relationssökarbatteri har sina egna historier om hur exakt de hamnade där. Men det jag skulle vilja att världen förstod är följande, och jag ursäktar det långa personliga introduktionen men tror att den behövdes för att lägga tyngd bakom följande två, enligt mig viktiga, påståenden: 1. Två personer som har varit ensamma länge mellan trettio och fyrtio kommer inte att bilda familj. Hur smidigt det än vore för alla inblandade. Det finns inte tillräckligt med relationsenergi. Däremot kan en person som tidigare levt i en familj skapa momentum hos den som varit ensam en längre tid. Bryta igenom personens tjocka skal med sin egen längtan efter närhet. 2. Relationsenergin tar slut innan de biologiska möjligheterna att skaffa barn gör det. Det är inte så att män har så mycket större möjligheter att skaffa barn än kvinnor trots de skillnader som finns i biologiska förutsättningar. De män som inte har levt i en nära relation, ej har barn och är runt fyrtio kommer med allra största sannolikhet inte att bilda familj senare. Skillnaden i mäns och kvinnors fertilitet ligger främst i att män har större möjlighet att bilda flera familjer under sin livstid än i skillnaden att få barn överhuvudtaget. När jag satt och förklarade konceptet om relationsenergi, och bristen därav, för två embryologer klockan halv tre på morgonen på en sunkig krog i Uppsala slogs jag av insikt nummer ett på ett strikt personligt plan denna helg. Min energi är slut. Den är helt jävla slut. Jag hade nog aldrig erkänt det på samma sätt för mig själv tidigare. Jag visste den var på upphällningen, men inte helt på noll. Gråheten som övermannade mig för något år sedan är borta. Jag har energi att göra saker, bara inte detta. Dagen efter sitter jag och lyssnar på ett (lysande) föredrag om cancerpatienters fertilitet och deras oro över att inte kunna få barn. Då kom insikt nummer två. Jag kommer inte att träffa någon att skaffa barn med. Eller jag kan absolut inte räkna med det. Om jag vill ha barn, och det verkar helt klart vara en rolig grej, då måste jag göra det själv. Och så gick det till när jag bestämde mig för att ansöka om att bli inseminerad med donerad sperma från Danmark. Barn är inte på översta plats över vad jag tror får mig att må bra i livet. Överst står min egen hälsa och att kroppen mår bra. Det är grundförutsättningen för färgglada dagar. På andra plats finns personer att prata och upptäcka världen med (de sk pusselbitarna). På bronsplatsen kan dock barn tänkas komma in. Och eftersom jag inte kan hitta på fler sätt att påverka ett och två, och det finns en möjlighet för mig att påverka tre, så kan jag inte ge mig själv någon bra anledning att inte göra det. Eller? Tänker jag fel? Känner jag fel? (Och, så att inga missförstånd uppstår, det FINNS ALLTSÅ INGET JAG HELLRE VILL än att leva med en man jag både kan prata och ha sex med. Se världen med. Jag förstår att barn är ett enormt ansvar som man måste få rätt för att annars går det inte att leva med sig själv, men för att dagarna ska vara bra behöver vi andra vuxna att umgås med. För mig är det största av allt inte kärleken utan vänskapen. Jag har bara ingen energi att få det att hända.)
  • Barn och reproduktion 2: Branschfolket: Det var som vanligt en upplevelse att byta miljö. Det som först slog mig var att det fanns så många fler kvinnor i rummet än jag var van vid från bankdatasvängen. Även äldre kvinnor vilket verkligen är sällsynt under mina arbetsdagar. Men när ögon började vänja sig såg jag att det var kvinnor i alla åldrar. Barnafödande har alltid varit ett aktuellt ämne och därför gissar jag att åldersstrukturen är relativt platt. Men det intrycket som verkligen lämnade spår var hur det kändes att vara bland människor som både gillade och brann för sina arbeten. I min bransch finns ytterst få människor som är passionerade över sina jobb, i alla fall några år in i yrket (med få lysande undantag som exempelvis Andy Cotton). Jag är, som jag skrivit om tidigare, helt förbluffad över den tristess många medelåldersmänniskor känner över sina liv. Jag undrar om det var likadant i tidigare generationer? Eller om vi förväntar oss mer idag? I detta rum fanns dock ingen tristess eller i alla fall mycket lite. Det fick mig faktiskt att reflektera över mitt yrkesval som jag alltid varit mycket nöjd med. Jag har också raljerat över dagens ungas frenetiska sökand efter ett mervärde i sina arbeten utöver inkomst och gemenskap. Helene som läste tre långa universitetsutbildningar. Kia som vill något mer än att jobba på myndigheten för samhällsberedskap (MSB) och åker ner till Lesbos för att ta hand om flyktingar på plats. Daniella som har svårt att gå tillbaka till revisionsjobbet på fastighetsbolaget efter yogaresan. Men kanske är det de som har rätt och inte jag. Vi lever väldigt länge idag och det är inte bara kroppen som ska orka ett helt yrkesliv utan också nyfikenheten och energin.
  • Barn och reproduktion 3: Blandad fakta: Spermadonatorer matchas på yttre egenskaper som längd och färger. Inre egenskaper beaktas inte alls. Bara en av tjugo män kan donera sperma. De med dålig kvalite löper större risk att dö i förtid. En man kan donera sperma till sex familjer. Ytterst få kvinnor nekas i beteendeprövningen att bli insiminerade. I salen hade det bara hänt två gånger, en gång när kvinnan själv behövde assistans dygnet runt och i ett annat fall där inget socialt nätverk fanns överhuvudtaget. Långa kvinnor har högre fertilitet än korta. Sex och en halv miljon barn världen över har blivit till via IVF. Det finns en apparat där man släpper in ett ägg i ena änden, en spermie i den andra, så klipper apparaten av spermiens svans och för in den i ägget. Galet att se. Det går att transplantera en livmoder. Det finns kvinnor som föds utan en livmoder och barn har kommit till världen genom att en livmoder först transplanteras från en kvinna till en annan. Ingen har ännu försökt transplantera in en livmoder i en man, men det är teoretiskt tänkbart. IVF har funnits sedan åttiotalet och är numera ett rutiningrepp. Det finns försök att skapa\bygga upp könsceller. Det går att befrukta ett äldre ägg med sperma, ta ut själva kärnorna, lägga in kärnorna i ett yngre ägg och sedan lägga tillbaka ägget i livmodern. CRISPR finns och ger för första gången en reell möjlighet för människor att påverka DNA för sin avkomma. Designerbaby
  • Barn och reproduktion 4: Tankar: När det blir möjligt att editera gener kommer vi att jämna ut förutsättningarna för människor på samma sätt som vi idag försöker utjämna socioekonomiska faktorer? Det finns många runt mig som utan större förälskelse bildar familj med någon de träffar runt trettio. Hur stort är hoppet till att anlita en spermabank? På samma sätt som att det kan vara svårt att leva i en relation där det finns starka kärlekskänslor, kan det kanske vara lättare att uppfostra ett barn som ensam huvudansvarig och ta hjälp av människor som inte är lika engagerade?
  • Läste artikel på tyska om porrmissbruk. Det kan tydligen slå ungefär som spelmissbruk. Den drabbade vill inte längre gå ut. Tappar allt intresse av riktiga människor, vänner och kvinnor. Dosen behöver hela tiden skruvas upp. Män slutar att kunna få erektion med sina flickvänner\fruar. Det här är ett reellt problem som växer i och med att pornografin stadigt blir mer lättillgängligt. Otroligt. http://www.zeitungheute.org/news/im-pornokeller
  • Artikel i DN om att människor i NY har börjat ta det lugnt på gymmen. De arbetar därifrån. De som frilansar har en kortare arbetsvecka än de som är fast anställda. Enormt intressant. Hetsigare stad har jag aldrig varit i. Förändring på gång?
  • Blir mer och mer övertygad om att tricket i livet är att kunna stå för sina val. Inte vad som händer en. De läskigaste med att skaffa barn är risken att bli besviken på sig själv. Om det går fel kanske misstagen aldrig går att återhämta sig från.
  • Ensamhet är den största hälsorisken för män. https://www.bostonglobe.com/magazine/2017/03/09/the-biggest-threat-facing-middle-age-men-isn-smoking-obesity-loneliness/k6saC9FnnHQCUbf5mJ8okL/story.html
  • I Schweiz kan man bara byta lägenhet, hyreskontrakt, två dagar om året utan extra administration. De är så roliga. Och ungdomsvård i Schweiz är att skicka struliga tonåringar upp till bergstoppar med kvinnor som bara pratar ryska. Från kollega.
  • Det finns rättegångar i Sverige som inte finansieras av staten utan staten lånar bara ut domstolen. Jag visste inte detta.
  • I värld av big data förminskas det som inte går att mäta: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6654534
  • Ferrante boken, “Hennes nya namn”. Här finns en skildring av det jag söker i livet. Minus de kompetitiva inslagen. En vänskap som gör världen magisk. “Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet. “ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”
  • Tack för att ni finns.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela