ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Notes / questions / funderingar / ny fakta per 20170425

Publicerad 2017-04-25 20:42:00 i Notes,

  • En sak jag funderar mycket på just nu är hur det kommer sig att en så stor del av ekonomin sker i internationella megaorganisationer? Det är lite samma känsla som när man ser en Finlandsfärja flyta förbi. Man ser att den flyter, man vet att den flyter (för man har själv åkt på den), men egentligen är det rätt obegripligt att i hjärtat förstå hur det fungerar. Hur kan man liksom tippa ett höghus över kant och tro att det inte ska sjunka? Och organisationsjättarna verkar finnas i alla branscher. Kanal 5 är en del av Discovery Channel. Majoriteten i Volvo ägs av Zheijiang Geely Holding Group. De flesta chokladmärken du känner till produceras av ett företag som heter Mondalez International. Min arbetsgivare Front Arena är en del av Fidelity Information Services med 55.000 anställda runt om i världen och återfinns på Standard & Poor’s 500® Index. Vanligtvis ser flödet vad jag förstår ut ungefär så här. Någon får en bra ide, får igång lönsamhet, företaget växer och blir uppköpt. Grundaren gör exit. Det nu större företaget säljs sedan i sin tur till en amerikansk eller kinesisk gigant. Möjligen upprepas processen här ytterligare en vända och giganten blir en del av en ännu större gigant. På sätt och vis kan jag förstå att en organism (enhet), må den vara en larv, människa, AI eller aktiebolag, alltid måste utvecklas. Förändras. Förbättras. Men för företag verkar större och bättre vara synonymt på ett sätt jag inte förstår, typiskt med evigt fler anställda och en snårigare organisation som resultat. Återigen, jag förstår verkligen att vi människor är som starkast tillsammans, att samarbete är den paradgren som definierar oss som ras, men jag tycker det borde finnas en övre gräns för hur många människor som effektivt (med dagens teknik och organisationstruktur i alla fall) kan jobba ihop och enligt mitt intryck passeras den i stort sett överallt. Vad kan Discovery Channels reportage om präriehundar rimligtvis ha gemensamt med Filip och Fredriks serie om skilsmässor? Hur konkurrerar man egentligen med sig själv? Är det ens möjligt för en företagsledning att ta beslut som gör att Marabou och Milka produceras på bästa och billigaste sätt för konsumenten? I min Bitcoin research ramlade jag över en slide med "The theory of the Firm" med fyra parametrar för att bena ut om processer sker effektivast inom eller utanför en organisation: Transaction cost = 1. Search 2. Coordination 3. Contracting 4. Establishing Trust. Är det för att sänka transaktionskostnaderna företag växer sig så stora? Jag vet inte. Det jag undrar är alltså hur det kan vara ekonomiskt lönsamt att driva bolag i gigantskala. På ett strikt personligt plan trivs jag inte att vara anställd på en koloss, men det är inte för att jag vill forma om världen till att passa mig jag ställer mig den här frågan, utan jag förstår inte hur marknadsekonomi, som enligt uppgift själva existensberättigande sägs vara att allokera resurser där de används mest effektivt, kan leda till globala jätteorganisationer i den vanliga förekomst vi ser idag. För mig är nackdelarna uppenbara. På kort tid har vårt företag ersatt ett tidrapporteringssystem med tre. Det första för att rapportera arbetad tid, det andra för att ansöka om ledighet samtidigt som den gamla legacy lösningen lever kvar för att hantera ekonomiska utlägg och fakturering. En arbetsuppgift jag ibland har är att replikera kunders problem i interna databaser. Det görs lättast med en programvara som heter Webex där kunden och jag tillsammans kan dela skärm. Men nu har mitt storföretag bestämt sig för att det är Skype Remote Meeting (eller liknande) som ska vara standard för distansmöten så alla Webex-licenser har dragits in. Problemet är bara att Skype inte fungerar genom bankernas brandväggar och därför inte går att använda för oss som är specialiserade mot finans. Räknat i arbetstid kan ett bra Webex-möte förkorta hanteringstiden från flera dagar till säg en timme och kostnaden för systemet är 38 dollar i månaden. Det motsvarar en kvart i debitering som min chefchef Per konstaterade.Trots den låga kostnaden, och den stora effektivitetsvinsten, är det först min chef-chef-chef-chef, alltså FYRA nivåer upp, som kan godkänna utgiften. Den här dynamiken driver mig till vansinne på ett personligt plan, men som sagt är det inte trivsel vi diskuterar nu, utan hur organisationer av den här storleken kan vara ekonomiskt lönsamma? Varför blir de inte utkonkurrerade av mindre smidigare spelare? Roger menar att många storföretag trots allt går i konkurs och nämner Sun och Kodak som exempel. Men mitt intryck är att giganternas andel av världens totala produktion bara ökar. Har jag fel? Någon som har sett statistik? På temat drar jag mig till minnes att Apple inte organiserar sig efter produkter, som Imac, Iphone eller Ipad, utan att deras struktur istället är funktionell. De som jobbar med gränssnitt jobbar på ett ställe och de som jobbar med hårdvara i en annan gren. Poängen i podcasten var att de olika produkterna inom Apple inte konkurrerar med varandra, så när Iphone exempelvis gjorde Ipod obsolet, fanns inget organisatoriskt motstånd mot den förändringen. Sedan jämförde de med Microsoft som har en klassisk produktorganisation och menade att just den låg bakom misslyckanden som när Windows mott vett och sunt förnuft knökades in i företagets mobiltelefoner. Ja menar, om större alltid är bättre, varför är vi inte alla anställda av Google? Någon övre gräns måste det väl ändå finnas? Kan någon, snälla, hjälpa mig att reda ut var den går? Samt, om min hypotes om kolossers ekonomiska inneffektivitet stämmer, förklara varför det finns så många av dem?
  • Terrordåd i Stockholm. Jag har hakat upp mig på två saker. 1, Offentligt sett tävlar människor i att sörja offren och känna medmänsklighet med deras anhöriga. Det tycker jag skaver eftersom det omkommer långt fler människor varje dag i diverse sjukdomar och olyckor. Även nära oss. Fredagen den sjunde april var inget undantag. Jag utgår från att det vi egentligen sörjer är vår egen förlorade trygghetskänsla, också i vår avkrok av världen. Vilket i sig är högst rimligt, men jag tycker att det skulle vara smickrande att vara öppen med det. Alltså att det handlar om en egoistisk direkt förlust för många, och inte medkänsla med ett fåtal. 2. Jag gillar inte heller det automatiska likamedtecknet mellan längd och brahet. Ett långt liv och ett långt äktenskap anses vara lyckat och en seger/vinst. Jag tycker att det är feltänkt. Det är inte längd som direkt leder till framgång på förhållanden eller liv, utan snarare kvalitet gånger längd. Lycka är en tvådimensionell enhet. Liv i sig är en bägare som går att fylla med värdefulla ting, men inte något som har något värde i sig. Att det är svårare att mäta\avgöra kvalitet än längd är ingen ursäkt för feltänket. Däremot finns med liv alltid en möjlighet/hopp till förbättring. En option. Men det är bra liv vi strävar efter, inte liv punkt. Annars kunde vi ju alla skaffa tjugo barn var och sedan leva på 600 kalorier om dagen? Tänkte på detta även när Zaida Catalán omkom. För de som stod henne nära är det självklart en förlust eftersom de saknar henne, men för Zaida själv går det inte säga om hennes liv varit bra eller dåligt enbart utifrån informationen att det slutade tidigare än de flesta andras. Jag gissar hon har upplevt mer under sina 36 år än många gör på hundra. Jag tror att risken att leva tråkiga, innehållslösa liv för de flesta i Sverige är långt mycket större än att dö i förtid. Att helt enkelt slösa bort liv. Trots det är det ingen som oroar sig över den utbredda tristessen. Det tycker jag är märkligt. Om jag dog oväntat imorgon, utan att lida, skulle det varken göra till eller från för mig. Om andra är beroende av mig är det såklart en annan sak, för dem, inte för mig. 
  • Träffade par i Zurich med barn som inte jobbade och heller inte ville det. Han skrev filmmanus tre dagar i veckan och hon arbetade med lera på fredagar. I övrigt hade de sex om dagarna som de skämtsamt sa. Paret verkade skämmas över att inte vilja arbeta men jag tänkte snarare att här sitter de, framtiden.
  • Flera tankar\upplevelser på sistone på temat att klasskillnader är djupt obehagliga\skadliga. Till och med att välja första eller andra klass på tåget i Schweiz stör mig. Kanske går det att lösa genom att rebranda konceptet till tyst vagn och vanligt stök? Det skulle fungera bättre för mig i alla fall. När jag och Sara åkte hem från Zürich hade jag en business class biljett på flyget (för att kunna få med mig allt bagage) och hon en vanlig. Bara en sådan liten sak fick mig ur balans. Att jag åt annan mat och satt framför något skynke. Jag skickade vidare min mat till Sara bak i flyget och hon berättade att det hade känts som en allmosa. Bredäng med sina betonghöghus ligger bara några hundra meter från vackra strandvillor i Mälarhöjden. Ett samhälle kan inte må bra när olikheter i ekonomisk makt finns så nära varandra. Jag känner\vet det. Relaterat har jag börjat fundera om en svensk paradgren är vänskap. Jag tycker att vänskap är ett väldigt fint begrepp och jag undrar om det inte ingår just en jämställdhetskomponent i det. Hypotesen är att vänskap inte kan uppstå utan en jämlik maktbalans i relationen. Kärlek kan absolut leva och frodas ändå, men vänskap? Några indicier på Sverige som en vänskapsnation: Erik J är mycket förtjust i USA och han frågade mig en gång om det fanns något jag kunde komma på som var bättre i Sverige än USA och jag svarade vänskap. Den sortens vänskap som han har med sin fru Ida har jag inte fått intrycket av finns i USA. De är otroligt öppna och hjärtliga (“Welcome to borrow my car aaaaaaaaaaaaaany time!!!” ), men vänskap? Har de verkligen det? Samma känsla fick jag i Schweiz. Deras äktenskap liknar mer uppgörelser där kvinnan hivar in snygghet\omtänksamhet och mannen kapital. Sedan lever de i övrigt i mångt och mycket olika liv i separata cirklar. I släktkulturer som de runt Medelhavet och i Amelies Mexico finns människor i överflöd som sällskap och trygghet. Men är det vänskap? Jag upplever att Mexikaner snarare verkar ha tolv kusiner än en vän. Samma situation för SMO. I Sverige finns vänskap mellan förälder och barn, om barnet blivit lite större, mellan chef och anställd. Mellan kvinnor och män. Amelie har gett upp att ha manliga vänner i Mexiko. Det fungerar inte alls. Sammantaget tror jag det går att utnämna Sverige till en nation av vänskap. Det tycker jag är fint.
  • Elon Musk försöker skapa någon sorts hjärna\maskin interface. Mycket spännande. Eventuellt går det att få till telepati. Jag försöker varje kväll när jag går och lägger mig. (Efter att jag läste att människor uppfunnit abstrakta begrepp känns inget längre omöjligt.) Tydligen har de fått möss att arbeta synkroniserat på distans med hjälp av tänkarhattar. Inte läst klart helt. Måste defentivit återkomma till detta: http://waitbutwhy.com/2017/04/neuralink.html
  • Är blodplasma nyckeln till evig ungdom? http://www.zeit.de/2017/17/altern-jugend-blut-forschung-unsterblichkeit
  • Veckans CRISPR: https://www.technologyreview.com/s/604126/edible-crispr-could-replace-antibiotics/
  • Skildring av folklighet på Legoland: https://youtu.be/krBcZlRnjSE #ylvahumor
  • Mäktig man med äldre kvinna. Inspirerande! http://www.expressen.se/kultur/snart-kan-kulturkvinnan-inta-elyseepalatset/
  • Bitcoin: 1. Första riktiga digitala ID:et? 2. Är det genom bitcoin vi slipper prenumerationstjänsterna? 3. Framtidens alternativ kommer att vara definierade av kedjor och inte regioner (nationer) som nu?
  • Tusen personer i Sverige har ett chip inopererat under huden på samma vis som redan de flesta hundar och katter. För att slippa komma ihåg portkoder och liknande. Framtiden?
  • Aprilväder: Nordgren & Epstein. Kräver att snön är borta för annars reflekterar snön ljuset. Solen värmer marken och marken värmer molnen. Den varma marken värmer luft som stiger och kondenseras av den kalla luften högre upp som sedan faller ut till regn eller snö. Att snön är borta är kritiskt. Och kall luft högre upp. Labil luft. Orolig luft. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/888932?programid=4058 28:26
  • Bredäng: Bangladesh verkar låta sina barn gråta mer och står inte över mig hela tiden. Deras barn överlever också? Roligt möta en progressiv person på andra ändan samhällsskalan! Känns mest som att det är männen som hänger (precis som i Afrika). Detaljerna som drar ner hela intrycket. Lapp om polisinbrott, ha väskan framför dig, lås dörren, "Vänd om du har kommit fel", lapp om kvinnomisshandel i tvättstugan. Jag letar aktivt efter bevis som bekräftar min egen fördom.
  • The Dome: Genomgång i om vi människor är individer eller grupp. Jag tror verkligen både och. Hans poäng är att det är känslorna som gör oss mänskliga. Men enligt hattartikeln är känslorna något rent djuriskt (del ett eller två av hjärnan), och det "mänskliga" är att komma över dem. Men de människor jag känner som inte kan känna beslut (pappa, m) fungerar inte.
  • Kärlek: 1. Vi blir kära för att vi blir bekräftade. 2. Det är svårare att bli bekräftad senare i livet eftersom man då är mer trygg i sig själv. Det räcker inte med “hon har bröst, ja titta jag har bröst” längre. Men om det uppstår någon situation när man ändå blir bekräftad i någon ny dimension, då blir man kär igen. 3. Det finns inget som kärlek för att ta tag i sig själv. Jag vill lyfta mig på alla fronter, slå in mig i ett rött sidenband och sedan ge bort mig själv som present. Inte för att få något i retur, utan för att göra den andre glad. Detta måste ju vara kärlekens evolutionära funktion. Att lyfta fram det finaste i oss.
  • Hej. Tack för att du läser. ♥ (Drömmen är att en dag få läsa vad du skriver. Jag har PM Nilsson på LinkedIn!)
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela