ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Min flaskpost - idag två år gammal!

Publicerad 2017-08-30 11:01:00 i Livet,

Jag gillade alltid tanken på flaskpost när jag var barn. Att kasta ut ett meddelande i oändligheten och de oförutsägbara utfall som en sådan handling skulle kunna föra med sig. Det kittlade min fantasi. Jag har aldrig kommenterat här varför jag bloggar. Det finns flera anledningar, en av dem väldigt lik tanken på flaskposten. Att bara slänga ut mina tankar, funderingar, frågor och se vart de landar. Hos vem de landar. Det viktigaste i mitt liv är att söka människor som får mig att känna mig levande. De jag kan prata med och släppa loss det virrvarr av frågor och associationer som är min kärna. För att passa in har jag lärt mig att lägga band på mig (någorlunda). Jag kan hjälpligt konversera om väder, mat och semesterplaner. Men det är inte jag. Då är jag inte lycklig. Under mitt liv har jag hittills träffat tre personer jag känner mig helt kompatibel med. Där jag får andrum och för en stund kan släppa alla fasader och blomma ut och vara mig själv i all min märklighet. Givetvis älskar jag dem. Konstigt vore annars. Det är inte alltid de här människorna har plats för mig i sina liv, även om de har obegränsat utrymme i mitt. Bloggen är också ett försök att överbrygga den obalansen. Utan att överdriva är det blotta vetskapen om att mina små funderingar kan nå fram till människor som har en förmåga att ta emot dem som gör mitt liv meningsfullt. Det ger mig en känsla av att jag inte är mentalt ensam, trots allt. Tack för att ni finns. (Den sista anledning till bloggandet är att jag tänker att "när jag blir stor", då kanske jag skulle kunna arbeta mer med tankar. Att skriva är ett hantverk. Övning ger färdighet.)
 
Jag finns här. Och är som jag är. Som alltid. Jag jagar bilar och tar hand om mig. Kram.
 
 
 

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela