ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Berättande - en fantasifull historia

Publicerad 2017-02-14 00:15:00 i Längre,

Intro

Jag känner mig ofta rätt ensam, även bland andra, och för att sätta ord på den känslan har jag snickrat ihop akronymen NIIC. NIIC står för “No Intelligence, Imagination or Curiosity” och för mig är det så de flesta är. (Ni kanske kommer ihåg NINJAs, “No Income Nor Jobs or Assets”, som det pratades om i samband med de amerikanska subprimelånen? Mitt uttryck är en slags remix.) NIICs funderar bara på saker som rör konkreta vardagliga problem. Som när går bussen? Hur är utvecklingen på bostadsmarknaden? Var får jag högst (brutto) lön? Min före detta svärmor Annsofie är urtypen för en NIIC och på sju år lyckades vi aldrig riktigt förstå varandra, även om hon är driven, duktig och har ett stort hjärta. Men en del människor lever trots allt inte sina liv på det här påtagliga sättet utan är mer nyfikna. Oftast handlar det dock om en högst rationell nyfikenhet. A leder till B som leder till C. Det går att lära sig mycket av att prata med rationellt nyfikna och jag uppskattar verkligen när Sven förklarar för mig hur ett snömoln tänker. Ännu en pusselbit till hur världen fungerar liksom, check. Men nu är jag själv inte främst intresserad av hur världen är utan mycket mer av hur den skulle kunna vara och som tur är finns det människor som inte låter sig begränsas av futtiga saker som fakta i sitt utforskande. Personer som med lätthet ser en värld framför sig där lägenheter är moduler som bärs vidare av lyftkranar när vi flyttar. Där James Bond tjuven, istället för att stjäla guld, accelererar jordklotets rotation oändligt snabbt för att lura bankerna på den dagliga räntan. De som funderat ut att det nog ändå finns saker som är så häftiga att uppleva att det faktiskt är värt att dö för att få uppleva dem. Som att bli uppäten av en val. Jag har valt att kalla gruppen de kreativt nyfikna. Den här texten är mitt försök att förstå dem. De vackraste, men också galnaste, av människor som färglägger mitt liv. Lika nödvändiga för mig som luft att andas. Eller annorlunda uttryckt vill jag utforska vad berättelser, sagor och fantasi, det som inte är verkligt, icke-fakta, det som skulle kunna vara, betyder för oss människor.

En av dessa kreativt nyfikna i min närhet heter Sara och är en av mina allra käraste vänner. Galen som en get naturligtvis men också en av ytterst få, kanske till och med den enda, vars råd jag verkligen lyssnar till. Sara ger mig något så ovanligt och vackert som perspektiv. På mig själv och allt annat. Världen runt Sara är alltid lite mer spännande än den är runt oss andra. Hon har en fantastisk förmåga att skriva om skeenden för att skapa dramatiska historier. Sara är vad Jad Abumrad på Radiolab kallar en “NST”, en “Natural Storyteller”. Den som hört Sara berätta om hur hon träffade sin man (“Det var en magisk natt. Han stack händerna mellan tunnelbanedörrarna och utbrast, så högt att ingen på Slussen kunde undgå att höra: ‘Gift dig inte med x - gift dig med mig!’”) eller något så enkelt som ett besök till lekparken (“Jag hängde på rutschkanan, som sluttade snett bakåt från lodlinjen, vilket gjorde att jag hängde fritt och omöjligen kunde släppa taget. Efter att ha kämpat för mitt liv i över en timme lyckades Christian, tillslut, häva upp min, ej förringbara, bakdel över räcket och rädda mig från en alldeles säker död.”) glömmer det inte. För Sara är en bra historia allt. När jag berättar för henne om hur jag sitter i hans knä och för första gången inte längre är på väg. Om den starka hemkänslan och hur rumtiden stannar. Krymper. Då säger hon bara: “Det är en fantastisk historia. Det kommer du alltid att ha med dig. Låt det vara så.” Vi har precis kommit ut från ett föredrag av Hans Rosling när hon ger mig den finaste komplimang jag hittills fått: “Det [föredraget] var så härligt. Han [Rosling] byggde upp en så spännande historia, precis [andrum] precis som du kan göra när du är som allra bäst.” Med sina stora fascinerade ögon tittar hon på mig och det känns som att även jag kan färglägga hennes värld, som hon alltid färglägger min, vilket värmer mig in i själen. Att umgås med Sara är att ständigt fascineras över kraften i en god berättelse och jag bestämde mig där och då, utanför föredraget av Hans Rosling, att gräva ner mig i vad en god berättelse är.

Sedan har vi det här med facklitteratur. Mina kollegor är nästan alltid ingenjörer och de jag söker mig till har inte sällan läst teknisk fysik och/eller doktorerat. En taktik jag har utvecklat för att komma vidare i mitt tänkande är att fråga de här männen, diskussions-bank-data-logik-männen, vad de läser för något för att sedan läsa detsamma. Approachen har lett till en djupdykning in i facklitteraturens värld och berikat mig med kunskaper om allt från George Soros tankar om finansmarknaden till hur akademikern Nick Bostrom ser på hotet från artificiell intelligens, och mycket däremellan. Men hur givande det än kan vara att läsa facklitteratur slås jag ofta av hur svårtillgänglig information är. Det är inte ovanligt att behöva läsa samma sida om och om igen, samtidigt som viktiga bitar om hur det är att vara människa ändå inte är där? Romaner som “Vilda Svanar” av Jung Chang, tre generationer kvinnor i Kina, och “Populärmusik från Vittula” av Mikael Niemi, om livet bland tornedalsfinskar, berättar om levnadsvillkor på ett sätt som enligt mig aldrig så mycket fakta kan göra. Fakta verkar helt enkelt inte räcka ända fram och jag undrar varför.

Slutligen fascinerades jag av hur fotot på den döde treårige pojken Alan Kurdi grep tag i en hel värld. Att bara veta, fakta, att tusentals människor dog i desperata transporter över Medelhavet gjorde varken till eller från för de flesta av oss. Men när flyktingkrisen kokade ner till ett livsöde, till en historia, då kunde vi relatera. Då väcktes massorna. Därför, och allt ovan, vill jag undersöka vad en historia (också känt som story\berättelse\saga) är.

Jonathan Gotschall, ur vars bok “The Storytelling Animal” jag hämtat mycket av materialet till den här texten, formulerar elegant min frågeställning med följande påhittade tankeexperiment:
 

“Throw your mind back into the mists of prehistory. Imagine the there are just two human tribes living side by side in some African valley. They are competing for the same finite resources: one tribe will gradually die off, and the other will inherit the earth. One tribe is called the Practical People and one is called the Story People. The tribes are equal in every way, except in the ways indicated by their names. Most of the Story People’s activities make obvious biological sense. They work. They hunt. They gather. They seek out mates, then jealously guard them. They foster their young. They make alliances and work their way up dominance hierarchies. Like most hunter-gatherers, they have a surprising amount of leisure time, which they fill with rest, gossip and stories - stories that whisk them away and fill them with delight. Like the Story People, the Practical People work to fill their bellies, win mates and raise children. But when the Story People go back to the village to concoct crazy lies about fake people and fake events, the Practical People just keep on working. They hunt more. They gather more. They woo more. And when they just can’t work anymore, the Practical People don’t waste their time on stories: they lie down and rest, restoring their energy for useful activity. Of course, we know how this story ends. The Story People prevail. The Story People are us. If those strictly practical people ever existed, they don’t anymore. But if we hadn’t known this from the start, wouldn’t most of us have bet on the Practical People outlasting those frivolous Story People? The fact that they didn’t is the riddle of fiction.”

 

Berättelser bara för barn?

Många associerar instinktivt berättelser, eller sagor som det också kallas, till barn och barndom. Men har vi vuxna verkligen lämnat “det var en gång” bakom oss? Gottschall liknar hur fundamentalt berättande är för oss människor med vad vatten är för fisken, allomslutande därför så svårt att greppa:

“You might not realize it, but you are a creature of an imaginative realm called Neverland. Neverland is your home, and before you die, you will have spend decades there. If you haven't noticed before, don't despair: story is for a human as water is for fish – all encompassing not quite palpable.”

Förutom barn, som helt uppenbart är uppslukade av berättande och fantasi, hur stor del av våra liv ägnar vi andra åt historier i en eller annan form? För böcker och TV ser det i Sverige idag ut så att även om bokläsandet stadigt går ner säljs fortfarande cirka trettio miljoner böcker om året och TV tittar vi på cirka fyra timmar per person och dag. (1,2) Av de böcker som säljs kan ungefär två tredjedelar klassas som skönlitteratur (1) och även om jag inte hittar någon motsvarande nedbrytning av TV-tittandet, visar en enkät från Dagens Media att film och serier inte helt otippat toppar listan över vad vi helst väljer att se på. (3) Milleniumtrilogin, Game of Thrones och nu senast norska SKAM är alla kända, aktuella och massiva mega-berättelsesucceer riktade till en vuxen publik. Gottschall räknar även in musik till kulturellt berättande. Alla låttexter har som bekant en historia och den absolut vanligaste är den om kärleken mellan en man och en kvinna. I “The Storytelling Animal” uppskattar Gottschall att vi varje dag lyssnar på musik i runda svängar fem timmar genom olika kanaler som hiss-, film-, reklamjingel- och vanligt hörlurslyssnande. Som ni märker är vi redan nu uppe i en betydande tid fiktion per vuxen och dag och hypotesen att berättelser bara är till för barn kan inte vara sann. Böcker, filmer och musik har alla det gemensamt att de skapas av andra, av konstnärer, men det finns också berättande som sker inom oss. Faktum är att vi människor är som mest kreativa om natten. “In dreams, our brains - like cheating spouses - live a whole separate existence that they conceal from the waking mind”. (4) En del vetenskapsmän tror att berättelse-drömmar bara uppstår under REM-sömnen, vilket i så fall skulle innebära två timmar per natt eller sex år av våra liv, medan andra lutar åt att vi drömmer historier mer eller mindre hela natten igenom. Det är spännande att begrunda hur även den mest gråa av oss, som en stereotypisk revisor eller varför inte Angela Merkel, är full av färger och fantasi i sitt undermedvetna om natten. Och drömmandet slutar inte ens med att vi vaknar utan ändrar bara karaktär något. Vi dagdrömmer när vi kör bil, när vi promenerar, när vi lagar mat, när vi gör oss iordning på morgonen och när vi stirrar ut i luften på jobbet. Endast när vi är upptagna med mentalt ansträngande uppgifter, som att räkna, skriva eller jobba fokuserat, smiter våra sinnen inte iväg till tänk-om från här-och-nu. Kvantitativa studier visar att den genomsnittliga dagdrömmen är cirka 14 sekunder lång och att vi har ungefär 2000 av dem per dag. Det betyder vi drömmer i en eller annan form cirka hälften av vår vakna tid eller en tredjedel av våra liv på jorden. Här någonstans tycker jag det börjar bli uppenbart att fantasi är en kraft fullt jämförbar med fakta ifråga om vad som för människan framåt. Men vår koppling till berättande går faktiskt än djupare än så. De flesta av våra historier faller in i en sorts gråzon mellan fakta och fantasi. Inte “fiction” utan “fictiony”. Det är den här sortens berättande min vän Sara briljerar i och som alltid trollbinder mig. Och om man väljer att se efter genomsyrar vad vi kan kalla berättelsestöpt fakta i stort sett hela vårt samhälle. Politik handlar inte bara om argument och förslag utan också om att vinna stöd för sinsemellan motstridiga berättelser om vart vi som samhälle har varit och vart vi är på väg. Advokater skapar ur omständigheter historier för att övertyga domare och jury om för klienterna fördelaktiga händelseförlopp. Till och med vanliga dagstidningsartiklar är på sätt och vis berättelser där viss fakta alltid lyfts fram på bekostnad av annan. På ett personligt plan är den vanligaste fråga vi ställer till varandra: “Hur är det?” och för att svara på den börjar vi genast bygga berättelsen om våra egna liv. För att inte tala om allt historieberättande som ständigt pågår på sociala medier som Facebook, Instagram och Twitter. Naturligtvis inte ens i närheten en objektiv beskrivning av hur vi har det. Vi människor är, för att låna Gottschalls ord, helt enkelt “soaked into the bone in story” och frågan just nu är varför.

 

Berättelser och icke-berättelser

För att närma oss vad en historia är har jag skrivit ihop två korta exempel om hur en kvinna, som mycket väl skulle kunna vara jag, vaknar upp och åker mot jobbet en morgon:

A: “Hon gnuggade sig i ögonen, kisade mot fönstret och insåg att det var redan var ljust ute. Morgonsolen silade in i det lilla sovrummet och fyllde henne med vårkänslor. Men vad var klockan egentligen? Hon letade febrilt efter mobilen bland virrvarret av kuddar och täcke och hittade den tillslut inkilad mellan madrass och vägg. Svaret blev kvart över åtta. Hon slängde hastigt på sig några kläder, rafsade ihop dagens stuff och begav sig med snabba steg ut mot tunnelbanan. Hon hann reflektera över att luften var mildare nu, innan hon plötsligt hörde en kraftig omedelbar explosion, som om en bomb hade briserat, och såg hur en tung askgrå rök sprida sig över Odenplan. Den efterföljande massiva ljudvågen tryckte henne handlöst ner mot den kalla och kantiga gatustenen. Paniken var ögonblicklig. Det var så många skadade. Så mycket omkullkastad betong. Så mycket rök. Hela hennes kropp skakade okontrollerat av rädsla.”

 

B: “En snoozning unnade hon sig innan hon steg upp. Dagens outfit låg redan förberedd på puffen. Hon drog på sig den, rättade till håret i en slarvig knut och gick ut på Roslagsgatan. Bussen skulle komma om sju minuter noterade hon på den digitala bannern högst upp i busskuren. Efter fem minuter rotade hon fram busskortet längst ner i väskan, steg på och väl på plats började hon scrolla igenom morgonens nyheter på telefonen. Centerpartiet hade gjort ett utspel om arbetstidsförkortning på dn.se. Bussen tuffade lugnt fram längs stadens gator. En kvart senare gick hon in på kontoret och hälsade hej till sina kollegor. Hänt något kul i helgen? Dagen i övrigt förflöt utan komplikationer.”

 

De två frågorna jag, och Gottschall, ställer med anledning av de två mini-historierna är: 1, Vilken av de två skildringarna hade du helst velat uppleva på riktigt? Och 2, Vilken tror du har potential att bli den bästa filmen eller boken? Två frågor med två lika enkla svar. Berättelse A väcker instinktivt frågor och är betydligt mer spännande. Är det IS som genomfört en ny attack eller har det kanske skett någon allvarlig olycka? Berättelse B triggar på sin höjd funderingar kring vad Centerpartiet egentligen tycker om arbetstidsförkortning och frågan är om ens Annie Lööf skulle orka se en långfilm på det temat. Lika uppenbart är det den lugna bussresan som är att föredra för en riktig morgon, eftersom allt som involverar kraftiga explosioner där betongmassor flyger och människor skadas rimligtvis bör undvikas. Min poäng är att skillnaden är stor mellan vad vi söker i våra egna liv och vad vi uppskattar i en god historia. Historier handlar alltså inte om hur verkligheten är. En minut för minut skildring av min arbetsdag är inte heller någon inbjudande läsning.  (“Jag kollade mailen, det var en ny Regu-utbildning om Global Travel Policies som behövde göras. Tanken var så tråkig att jag var tvungen att besöka toaletten och hämta kaffe på vägen tillbaka för att samla kraft. Väl redo att ta tag i uppgiften hade jag fått ytterligare ett mail. Jag öppnade det.”) En vanlig förklaring till fiktionens lockelse är att den kan ta oss till platser där alla våra önskningar går uppfyllelse. Vilket enligt tesen ger oss kickar eftersom de flesta av oss lever vanliga, lugna, händelselösa liv. Men hur skulle en historia på det här bästa-möjliga-av-världar-formatet kunna se ut? Låt mig göra ett kort försök att illustrera (skrivet i andra person för att underlätta din identifiering, naturligtvis):  

“Du vaknar upp ute i Skärgården och väntar in Waxholmsbåten, som har ett speciellt stopp på sin rutt just för dig, för vidare transport in mot Stockholm city. Du har sovit gott, som du alltid gör, och frukosten fick du tidigare under morgonen serverad på sängen av din man. (Som förövrigt ser ut som Pierce Brosnan, är trevlig som Fredrik Skavlan och intellektuellt stimulerande som Steven Pinker.) Vid Skeppskajen stiger du av och går mot ditt rymliga, inglasade kontor på Blasieholmen med panoramavy över inloppet. Du är en världsberömd författare och den enda som tilldelats Nobelpriset två gånger (de ändrade utmärkelsens stadgar för din skull). För att påverka världen på ett mer handgripligt sätt ställer du upp på att, efter återkommande propåer, bli FN:s generalsekreterare. När du efter en månad löst Palestinakonflikten, skapat fred i Syrien samt utrotat världsfattigdomen upptäcks något så oväntat som en ny planet i solsystemet. Den visar sig vara fullt beboelig och astronomerna meddelar att de, för att hedra ditt namn, uppkallar mänsklighetens nya hem efter dig, som tack för dina stora insatser till densamma.”

Historien är givetvis grovt överdriven (och att skriva den var en rolig övning att göra), men jag tror att poängen framgår. Det är rätt att vi dras till historier för att de ger oss avkoppling från vardagens bekymmer, men det sker inte genom att undvika problem. Tvärtom. Historier är fulla av dem. Exemplet med den bombade tunnelbanestationen är en bättre historia än den lugna bussresan. Vi är inte heller intresserade av varken paradis, skärgårdsön, eller realism, min arbetsdag, nej - berättelser handlar alltid och uteslutande om problem. I Kendall Haven bok “Story Proof - The science behind the startling power of story” hittade jag följande tydliga lilla exempel på denna sanning: “Mary desperately wanted - she needed some ice cream. So she walked into the kitchen and got some. The end.“ Som historia betraktad är texten rakt igenom fel, det känner vi instinktivt. Utan en konflikt finns inte något värt att berätta.

Så vad är en historia? Under min research har jag funnit två olika, men snarlika, definitioner på vad en berättelse (story) är:

“Story = Character + Predicament + Attempted Extrication” (Gotschall)
 
“Story: A detailed character based narration of a character's struggles to overcome obstacles and reach an important goal.” (Haven)
 
Anmärkningsvärt är att denna “story grammar”, med karaktär, agerande, omständigheter, problem och slutligen lösning, är mänskligt universell och gäller för historieberättande i samtliga kulturer genom alla tidsåldrar. Historier handlar alltid om livets stora frågor. Om rädsla för döden, om sex och kärlek, om makt, inflytande och om att rymma från förtryck. Historier handlar inte om att gå till badrummet, köra till jobbet, ha en förkylning eller att göra kaffe. Att de handlar om karaktärer, agerande och problem gör att det ligger nära tillhands att tro att berättelser finns till för att låta oss människor öva på att hantera de stora utmaningar vi möter i våra liv. Evolutionstänkaren Steven Pinker formulerar sig så att han ser berättande som en slags antik virtual-reality-teknologi vars främsta syfte är att simulera de komplexa sociala samspel som präglar vår ras. Ett argument för simulatortanken är att det finns något som heter mirror-neuroner och att deras funktion är att låta våra hjärnor spegla andras upplever, exempelvis fiktiva karaktärers. Är de rädda blir du rädd. Är de kära blir du kär. Är de glada blir du glad. Allt detta sker på en grundläggande kemisk nivå i hjärnan och är lika verkligt för oss som känslor vi upplever i första person.
 

Don’t mind the gap

Mycket gällande hjärnans funktion är ännu höljt i dunkel men genom att studera saker som förändringar i elektrisk aktivitet, blodtillförsel och syrekonsumtion kan forskare redan idag dra vissa slutsatser med säkerhet. En sådan är att de områden i frontalloben som ansvarar för medvetet tänkande och beslutsfattande inte är direkt länkade till de icke-medvetna områden som tar emot rådata. De här hjärnans startregioner skickar istället bollen vidare till intermediära, också de helt omedvetna, centra för vidare bearbetning. Resultatet av mellanregionernas arbete passas slutligen till frontalloben och utgör basen för alla medvetna tankeprocesser. Skillnaden mellan den råa information och hur den medvetna hjärnan uppfattar verkligheten är alltså stor. Intressant nog är det exakt samma regioner i hjärnan som är aktiva när sinnesintryck processas som när vi skapar berättelser och historier:

 

“In other words, the brain converts raw experience into story form and then considers, ponders, remembers and acts on the self-created story, not the actual input experience”. (Haven)

 

Hjärtat i hjärnans icke-medvetna rådata-prepp-process är att fylla ut de tomrum som alltid finns i den ursprungliga informationen. Don’t mind the gap. Den centrala lärdomen här är att vår hjärna är rakt igenom konstruerad till att fungera med partiell information. När en dator tvärnitar av ett missat kommatecken kan en människa med lätthet bygga upp avancerade scenarier utifrån ett enda ögonkast. (För illustration se valfritt avsnitt av SKAM.) Kanske utvecklades denna förmåga för att snabbt kunna reagera på forntida faror? Den som tvekade föll offer för attackerande rovdjur? Oavsett varför är det ett faktum att den mänskliga hjärnan evolutionärt specialiserats för att kunna göra ögonblickliga beslut baserat på partiell information kombinerade med diverse tumregler, antaganden, sannolikheter och mentala storymaps. En stylad kvinna förmodas inte läsa ‘The Economist’, eftersom vi antar att den som lägger energi på sitt yttre inte gör detsamma för sitt inre. Om klockan är tolv och kollegan beger sig mot lunchrummet, antar vi att hen är hungrig och inte på väg hem. Magiker utnyttjar diverse mentala konstruktioner av typen kort-byter-plats-när-en-kortlek-blandas eller att rektanglar-har-räta-vinklar för att lura oss med sina konster. Att TV-apparater fungerar baseras faktiskt på en rad olika antagande hjärnan gör om ljusförhållanden som skapar illusionen av rörliga bilder, istället för att låta oss se verkligheten som är en svart bit blänkande glas. Oftast fungerar metoderna vår hjärna använder för att extrahera mening ur rådata så bra att vi inte märker att de finns där. Hos schizofrena människor kan man lätt notera att processerna spårat ut fullkomligt, men hos friska är det nästan bara under laberotarieformer hjärnas fascinerande konststycken blir observerbara. Gottschall går i sin bok igenom en rad spännande forskningsexperiment som belyser olika aspekter av hur våra hjärnor bygger ihop och förklarar inkomplett information.

 

Kycklingfot-studien

Försökspersonerna i kycklingfot-studien har den speciella egenskapen att deras hjärnhalvor inte längre kommunicerar med varandra. Länken har kapats i försök att behandla kraftig epilepsi. Patienterna placeras i experiments start framför en datorskärm uppdelad i en höger- och vänsterdel med en svart cirkel för att markera mittlinjen. De ombeds sedan att fokusera på mittpunkten medan forskarteamet flashar en serie bilder till höger och vänster. Samtidigt ligger en rad papperskort med olika motiv utlagda på skrivbordet. Detta är settingen. På vänster sida visas nu ett snöigt landskap upp och på den högra en kycklingfot. Patienten får sedan instruktioner att välja ut matchande bilder bland de utlagda papperskorten. Ytterligare nödvändig fakta för att förstå förloppet är att veta att det i huvudsak är den vänstra delen av vår hjärna som styr den högra delen av vår kropp, och visse versa, den högra delen av hjärnan styr den vänstra kroppshalvan. Med den högra handen väljer nu patienten ett kort med en kyckling på, eftersom den vänstra sidan av hjärnan sett en kycklingfot, och med den vänstra handen väljer personen istället en snöskyffel, eftersom den högra delen av hjärnan sett det snöiga landskapet. (Det är en hel del hoppande här fram och tillbaka mellan höger och vänster - men det är väl värt mödan att följa tråden.) Därefter ombeds patienten att motivera valet av de två bilderna, kycklingen och snöskyffeln. Den första delen av förklaringen är helt korrekt. Försökspersonen har valt kycklingen eftersom hen har sett ett fotografi på en kycklingfot. Men den andra delen av svaret är inte det förväntade, att skyffeln matchar det snöiga landskapet, utan istället (levererat med stort självförtroende) svarar försökspersonen att skyffeln passar in för att städa upp i hönshuset. Vilket naturligtvis är fel. Att det blir så här beror på att de kretsar som är ansvariga för att skapa mening av våra erfarenheter ligger i den vänstra hjärnhalvan, och den vänstra hjärnhalvan har inte sett vinterscenen och har därför inte någon som helst aning om varför skyffeln har blivit vald. Men detta faktum stoppar på intet vis vår hjärna från att leverera ett självsäkert svar. Experimentets fader, Michael Gazzaniga, genomförde testet i en serie variationer med samma resultat. Om den högra delen av hjärnan visades en rolig bild, skrattade försökspersonen, men vid en fråga om varför kunde hen inte ge den korrekta förklaringen utan hävdade istället att denne plötsligt kommit att tänka på en rolig historia. Om den högra delen av hjärnan flashades med ordet “walk” så reste sig försökspersonen upp och började gå. När forskarna sedan frågar varför fick de svar av typen “jag är törstig och på väg att hämta en cola”. Vi människor är som försöken visar inte konstruerade till att förstå när vi inte vet, utan tvärtom experter på att fylla ut alla tomrum med de enligt oss själva mest troliga förklaringarna.

 

 

Det svingande repet

Norman Maier genomförde 1931 följande experiment på istället fullt friska försökspersoner. Experimentet börjar med att försökspersonen leds in i ett tomt rum så när som att det hänger två rep från taket och att det ligger några få föremål utspridda på golvet. Försökspersonerna ges i uppgift att binda samman de två repen, men eftersom de två medvetet hänger för långt ifrån varandra för att kunna greppas samtidigt, blir objekten ofta ställda inför hur de ska lösa problemet. Efter en stund stiger en av forskarna in i rummet och råkar som av en händelse försätta ett av repen i rörelse. Plötsligt kommer nu många på hur de ska gå tillväga. Genom att binda ett tungt föremål längst ner på det ena repet kan det repet försättas i en pendelrörelse. Därefter går försökspersonen iväg till det andra repet, greppar tag i det första som nu svänger fram och tillbaka, och binder därefter ihop de två. När forskarna sedan frågar hur försökspersonerna landat i lösningen är det naturligtvis ingen som ger det korrekta svaret, utan alla konstruerar istället falska, men ofta färgfulla, resonemang. En person i studien, som själv var professor i psykologi, förklarar exempelvis att han tänkte på hur han skulle ha svingat sig själv över en flod. Att han såg visioner framför sig om hur apor for fram genom trädkronor och att det var dessa syner som inspirerat honom till lösningen. Experimentet visar, i likhet med Gazzanigas studie, att om människan inte har något uppenbart svar till ett agerande, så skapar hon med lätthet ett.

Gotschall kallar hjärnans lappningsfunktioner för Sherlock Holmes-syndromet och menar att vi alla har små Holmes inom oss för att citat “fabricate the most confident and complete explanatory stories from the most ambiguous clues [..] this then becomes the basis for a multitude of similarly improbable interpretations that all add up to a neat, ingenious and vanishingly improbable explanatory story”. Eftersom världen verkligen är full av berättelser (intriger, komplotter, konspirationer, allianser, orsak och verkan) så är det en fördel att notera dem. Faktum är att studier visar att vi människor har mycket begränsade möjligheter att inte tolka slumpmässig information i berättelseform. Om en människa läser tre slumpvisa meningar, vilka som helst, så kommer hon genast att börja bygga ihop en historia av dem:
 
“En ko gick på en äng. Desta Tessema gillar dadlar. Sedan blev allt svart.”
 
Vad har dadlar med kon att göra? Kanske finns det dadlar på ängen? Är det Desta som är ansvarig för djuret? Kopplingarna är långt ifrån klara men det hindrar oss inte från att försöka bygga dem. Hjärnan vill automatiskt skapa ett sammanhang genom att komplettera den givna informationen med egna erfarenheter och fantasi. I ett klassiskt experiment från 1944 (av psykologerna Fritz Heider och Marianne Simmel) illustreras samma poäng genom att låta människor tolka vad de ser i en kort video där några geometriska figurer rör på sig slumpartat över en skärm. En stor fyrkant, en större triangel, en mindre samt en liten cirkel. Slump är det dock nästan ingen som ser. Endast 3 av 114 deltagare i studien gav det högst rimliga svaret “geometriska figurer som rör på sig” och inget mer än så som svar på frågan “Beskriv vad du ser?”. Alla andra fyllde ut de enkla figurerna och deras rörelser med mänskliga egenskaper och motiv. De såg såpoperor, dörrar som smälldes, en uppvaktande pardans, en förföljare och offer. Även jag. På Youtube finns kommentarer som “Go little triangle, go!” och “Still a better love story than Twilight”. Testa gärna själv, vad ser du?
 


Jag har ofta undrat varför så många jag umgås med, framförallt män, har en sådan dragning till konspirationsteorier. Nu vet jag. Det är därför att deras hjärnor är extra benägna att se mönster där inga finns. En egenskap som finns hos alla människor, för att vi ska kunna tolka vår omvärld, men som uppenbarligen lätt går överstyr. Framförallt hos de som tänker (för) mycket.
 
Så vad är poängen?

Berättelser är egentligen i sin strikta definition inte skillnaden mellan fakta och fantasi, utan ett sätt att strukturera data runt en karaktär, ett mål och en lösning. Vi människor är problemlösningsmaskiner. Det är därför berättelser appellerar så djupt till oss. Varför handla överhuvudtaget om det inte hjälper en människa att lösa ett problem som är viktigt för henne? Berättelser hjälper oss också att sålla bland fakta eftersom de även förmedlar hur vi ska känna inför informationen. Det är därför en god historia gör intryck, inte fakta. Därför vi berörs av Alan Kurdis öde och inte av en excelrapport. Kanske kommer våra hjärnor att programmeras om vad det lider som ett resultat av big data, bli mer excelark-kompatibla? Eller så kommer våra nödvändiga illusioner krossas av densamma. Vår värld är fulla av vita lögner. Vem mår egentligen bra av att i detalj veta vad tonårsbarnen eller partnern gör när vi själva inte är med? Jag misstänker att processen att bygga upp en önskvärd livshistoria kommer att bli svårare i en värld av informationsöverflöd. Historier, både verkliga och påhittade, låter oss simulera lösningar till problem vi ännu inte har hanterat eller leva ut scenarion utan att betala i kraft eller tid för att nå dit. Förmodligen är det här sagans viktigaste funktion, i komplement till att fylla ut glappen i våra verklighetsbeskrivningar. De gör att vi når längre. Dessutom hjälper vårt berättelsebyggande oss att fokusera på vad som är viktigt. Och till att stå ut. Vi är alla hjältar i våra egna historier. De som är mest realistiska i att bedöma sina egna förmågor och omständigheter är faktiskt de som är deprimerade. Vi andra bygger upp sagoslott. Psykologerna har till och med gett fenomenet att överskatta sin egen förmåga ett namn, Lake Wobegon-effekten. Det är därför just du kommer att behålla jobbet och inte skilja dig eller drabbas av cancer (6).

Några slutord. Jag var på jakt efter att förstå vad som skiljer dem jag älskar från de flesta, bara för att komma fram till att de flesta trots allt fungerar som jag älskar. Det finns inga NIIC:s. Vi bygger alla sagor. Vi är alla fulla av fantasi. Det tycker jag är härligt att veta.

Referenser:

1, http://www.forlaggare.se/sites/default/files/boken_2016.web_0229.pdf

2, https://www.medievarlden.se/2014/12/nu-ser-vi-over-fyra-timmar-pa-tv-per-dag/

3, http://www.dagensmedia.se/medier/rorligt/sa-ser-svenskarna-pa-tv-6086933

4, https://www.goodreads.com/book/show/12743473-the-storytelling-animal

5, https://www.amazon.com/Story-Proof-Science-Behind-Startling/dp/1591585465

6, https://en.wikipedia.org/wiki/Illusory_superiority

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela