ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Notes / questions / funderingar / ny fakta per 20170605

Publicerad 2017-06-05 13:57:00 i Notes,

  • När jag växte upp trodde jag att först var man barn och sedan, när saker föll på plats, då blev man vuxen. Det som skulle falla på plats var typiskt sett svar på frågor som “Vad ska jag jobba med?” och “Vem ska jag leva med?”. På skolgården kastade vi upp stenar i luften som vi fångade upp på våra händer och med hjälp av fyrfältare i sand kunde vi sedan spå om vid vilken ålder vi skulle gifta oss, vilka kläder vi skulle ha på oss på den stora dagen och vad vår framtida man skulle heta. I en gammal bok (vars titel jag sedan länge glömt) beskrevs samma tanke med mynt som kastades upp i luften. Det var först när de föll ner mot marken igen som verkligheten fixerades. Krona eller klave. Men så länge som mynten snurrade runt där uppe, så länge kunde allt hända. I boken ramlade mynten ner när andra världskriget tog slut, och i vår tid tycks vi definiera vuxenhet på ungefär samma sätt. Först barndom, med oändliga möjligheter, men med åren ett allt snävare utfallsrum till dess att vi en dag bestämmer oss för att nu vet vi “hur det blev” och säger till oss själva att nu är vi klara och därför vuxna. Vid den här punkten har människor vad jag förstår blandade känslor. Sorg över drömmar som inte slog in, men också en känsla av lättnad över att livet bär. Att man duger och fungerar. “Jag klarade det, jag fixade ett bra liv.” En annan bild av samma du-har-ett-liv-per-liv idé är den klassiska svenska pyramid-väggbonaden (från Dalarna?). Maximum är mitt i livet, peak liv, och tiden före är uppbyggnad och efter klimax händer enligt modellen inget direkt nytt. Centralt är även här att det är en plan per liv som förverkligas. En ide. En sång. En berättelse om man så vill. Men jag börjar på allvar tro att vi måste byta ut vår mentala roadmap över hur liv i vår tid fungerar. Låt mig utveckla. På medeltiden föddes du till bonde, skomakare eller kung. Ytterst få gjorde under sin livstid några större avsteg från den utstakade planen. Mynten låg på bordet redan från start så att säga. Sedan dess har vi människor gradvis ökat vårt manövreringsutrymme. När mormor och morfar valde partner och yrke var det dock för livet. Växlingskostnaderna för höga. Mynten låg inte längre på bordet från start, men människor fick leva med de val de gjorde. Men så är det inte längre för växlingskostnaderna går ständigt ner, till följd av individualism, hälsovinster, ekonomisk- och teknisk utveckling, och idag är det ytterst få val som är sant irreversibla. (Lite som att skriva en text på en dator jämfört med en gåspenna?) Utvecklingen som sådan lägger jag ingen värdering i, det är mest ett konstaterande. Delen av våra liv när mynten snurrar i luften bara ökar och ökar. Det nya för mig i min analys är att tidigare trodde jag att omstarterna var till största delen valfria. På samma sätt som när du får ett förstahandskontrakt på en lägenhet eller köper ett hus, då tänker du att, visst, jag kan flytta. Men bara om jag vill. Mitt nuvarande alternativ är en bra bas som alltid kommer att finnas där, så flyttstök uppstår bara om jag själv tycker det är mödan värt. Men jag vet inte längre om det verkligen är så den här flera-liv-per-liv världen tycks fungera. Både när det gäller jobb och familj ser jag en mängd människor runt omkring mig, som trots att de skulle föredra status quo, blir tvingade att förhålla sig till kraftigt förändrade omständigheter. För att livet och världen rullar på. Ej självvalda flyttkaos. När våra föräldrar och farföräldrar kunde jobba i femtio år hos en arbetsgivare och gå i pension med en guldklocka, blir dagens fyrtio\femtio-åringar utslängda på arbetsmarknaden i samband med globala företagsuppköp. Flera av de som slutar på mitt företag just nu gissar jag hade tänkt sig att stanna där till pensionering. Men så blev det inte. (Exempelvis Andy Cotton, Karin Persson och Henrik Hagwall.) Och alla dessa med barn i tioårsåldern. Många tycks verkligen ha bestämt sig för att inte låta barnen gå igenom en separation, som de kanske själva upplevt som små och farit illa av. Men för mig ser det ut som naturkrafter sliter och drar i dem. Trots att de inte vill vilja, så längtar de ut från sina liv på ett helt annat sätt än min mormors generation. Jag ser det i deras ögon. Kampen. Jag tror att en människa kan bestämma sina handlingar, men inte sina preferenser. Finns möjligheterna där så finns de och det måste du som människa relatera till. Sammanfattningsvis anser jag att det är dags att skrota tanken på en slutpunkt i livet “när vi vet vilka vi är och hur det blev”. Det går inte längre att pusta ut och tänka att jag klarade det. Men från den positiva sidan behöver vi inte längre begrava våra drömmar. På gott och ont kommer hjulen att fortsätta att snurra i och runt om oss tills den dag då det verkligen tar slut. Vi får hitta på andra sätt att definiera oss som vuxna och skolgårdens sandlekar borde ändras. Kanske ställa frågor som “Hur många olika yrken kommer jag att ha?” eller “Hur många män kommer jag att älska?” (Som förslag till ny definition på vuxenhet kastar jag fram att ta ansvar för de egna valen som ett alternativ? För de som tycker det är svårt, och det är det verkligen, finns idag finfina kemiska substanser som kan hjälpa till att minska oron. Cirka 700.000 svenskar medicineras idag dagligen med antidepressiva preparat. Just saying.)
    Not 1: Mormor har haft ett bord hela sitt liv, jag köper komplett sett med nya möbler varje gång jag flyttar.
    Not 2: Från gifta par “Det här med dejtingappar verkar så förvirrande, tur att jag slapp det” eller “ Bostadsmarknaden är verkligen galen, vilken tur att jag är klar”. Exempel på nuvarande, enligt mig ej längre valida, ett-liv-per-liv-modell.
  • Att skilsmässor ses som ett misslyckande, beror det på att tidigare var det mest inkapabla människor som skilde sig? I dag är det Felix Herngren, det vill säga de resursstarka.
  • Många identifierar sig utifrån klädstil och bostadsort. Det är därför jag blir så förvirrad och inte hittar hem. Varken betong eller Mood. Men efter att ha tänkt till om saken har jag kommit fram till att det som definierar mina vänner, mina människor, är en balans mellan in- och utsida. Att ha en klädstil parallellt med ett intresse av något slag. Många slår över i att bara bry sig om det ena eller de andra, men de in-och utseendebalanserade, dem trivs jag med.
  • Har vi svårare att bli kära i storstaden än på landet? En fråga som redan Sex & The City tog upp. “Love has fleed Manhattan”. Just nu tänker jag vi inte är mer kräsna trots allt, som Marianas vän från Ronneby tror, utan hypotesen är att saken är rakt av korrelerat med ålder? Jag blev också (jätte)lätt kär när jag var femton (Fredrik) och tjugoett (Johan). Men eftersom vi bildar familj senare i städer, på grund av utbildning och jobb, blir det så att vi förväntas träffa den vi ska bilda familj med senare och ju äldre man blir desto svårare att bli positivt bekräftad? Vilket enligt mig är definitionen på kärlek. Om du redan är trygg i dig själv blir du inte lika tagen av andra, eftersom nya möten inte längre förändrar din självbild i lika hög grad?
  • Är föräldrar mest nöjda med sina tredje barn? Elin i Lindmans familj, Isabelles yngsta? Jag tror så. De som kan bör nog skaffa tre barn.
  • Barnen mår bra när föräldrarna mår bra. Att bete sig som Munnis exman är oförlåtligt.
  • Det är spännande med naturens redundans. Varje månad släpps ett stort antal ägganlag från varje kvinna, men sedan dör alla utom det mest livskraftiga av. Precis som det är den snabbaste spermien som befruktar ägget. Ny läkare med vakna ögon. Jag älskar nyfikna ögon. Varför tycker folk, inklusive jag själv, att jag är duktig som har pigga äggstockar? Absolut ingenting val jag har gjort för att påverka det. Bara tur. Skrattar högt inombords varje gång äggmänniskorna påminner mig om att under behandlingen “är det mycket viktigt att jag tänker på att inte ha sex”. Jag liksom, ok, jag ska verkligen försöka. Tufft kommer det att bli. (Not!). Humor är oväntad, absurd och rör ämnen som är svåra för oss att hantera? Ny morfindos. Återigen samma känsla som med pusselbit. Jag blir lite nyfiken på att läsa in mig på vad kärlek är rent kemiskt, men vill på sätt och vis inte. Vissa saker måste få vara mysterier. Fina kärleksdokumentärer på SVT.
    https://www.svtplay.se/video/2378190/att-skiljas/avsnitt-1-401
    https://www.svtplay.se/video/2991300/gripsholm--en-karlekshistoria/gripsholm-en-karlekshistoria-avsnitt-1
  • Tantutveckling: Musiken på uteserveringen är för hög. 2. Dagens mode går inte att bära (utskärningar i midjan??!). 3. Bara prata om vad som hänt i dåtid? Jag och Sara är på nivå två av tre mormors-små-kakor.
  • Simon, 7 år, bestämmer hur trevliga barn är utifrån deras leksaker.
  • Isabelle Ståhl, “Just nu är jag här”. Jag tycker inte hon skildrar Stockholms medelklass särskilt väl. Däremot kan jag relatera till hur de normala längtar efter det onormala, exotiska, och visse versa. Jag och Roger? Bra språk dock. “Personer man legat med blir alltid förstörda, som en tröja som blir nopprig efter att ha använts några gånger” Roligt formulerat, även om jag inte håller med själv. Jag känner bara närhet till dem jag har haft sex med.
    https://www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Skonlitteratur/Svenska-berattare/Just-nu-ar-jag-har/
  • Malvina ska köpa landställe. Hemnet guidar till köp. Tydligen ska huset helst ligga en till två timmar bort så att folk hinner ut över helgen. Men är det bara jag som bara vill åka till landet en gång i månaden? I så fall går det ju lätt att ta ledigt en eller två dagar. 1. Varför är människor så rädda att använda betald ledighet till behaglig vardag? 2. Hur ofta är folk på sina landställen egentligen?
  • Män med barnvagnar är så fina.
  • Är bostadsbristen i Stockholm en myt? Hur kan det vara kö i åtta år för en lägenhet i Norsborg? Var bor svenska låginkomsttagare? Västerhaninge som Alex? Roger säger Örebro. Bostadsområden är som vin, de måste mogna. Intressant artikel i DN om att Paris har en levande stadskärna på grund av små kvarter och många korsningar. Tydligen även hög människordensitet i Paris. Höga stolphus med hundra meter emellan tror jag inte på. Behövs bara när ytan är högst begränsad, som på en ö (Manhattan eller Hong Kong).
    https://nexus.nordea.com/api/research/attachment/60828
    http://www.dagensps.se/pengar/bostad/nordea-bostadsbristen-ar-en-myt/
    https://www.svd.se/ny-studie-darfor-ar-paris-en-battre-stad-an-new-york/om/kultur
  • Roligt med bebisar, trots att de hamnat på andra sidan av magen är de fortfarande en del av sin mamma på något vis. Om bebisen är i mammans famn och gungar lite (som att mamma går?). Då är allt bra. Oavsett vad.
  • Relationer som inte har lika starka känslor är lättare. Kravlösa relationer. Jag och Munni. Jag och Lars. Kan världen vara så?
  • Österlen. Slöja. Romer i Lund. Jag blir konservativ (SD?).
  • Storleksdiskussionen. Förklaringen måste sökas på ägarsidan. Aktieägarna verkar se diversifiering som riskspridning. Men varför då inte köpa aktiefond? Grundaren gör exit. Går det att crowdfunda större bud än när gigantiska konkurrenten bara vill lägga ner dig? (Facebook och Instagram). Hagwall, det går inte att förklara för en amerikan att större inte är samma sak som bättre. Ledning på giganterna får ersättning framförallt i proportion till omsättning, inte marginal per anställd.
  • Det är lite konstigt att det finns massa lagar som vi måste följa utan att veta om dem? Det är din skyldighet att kolla upp vilka lagar som gäller säger Åsa. Men om man inte har någon aning om att man är på väg att göra något fel, är det inte konstigt att döma då? Kan man begå ett brott utan att veta om att man gör det? Det är väl därför vi inte dömer barn och psykiskt sjuka, för att de inte vet vad de gör?
  • Läste klart tankehatten. Häftigt om det går. Men ännu långt bort tror jag. Generell AI känns närmare.
  • Kroppen balanserar vikt genom jämviktslägen. Det är väldigt svårt att långsiktigt gå ner i vikt. Intressantaste jag läst på kost/kroppsvikts-temat kanske någonsin.
    http://www.tyngre.se/artiklar/en-gaang-tjock-alltid-tjock/
  • Jag är emot slöjor på muslimska kvinnor.
    https://www.washingtonpost.com/news/acts-of-faith/wp/2015/12/21/as-muslim-women-we-actually-ask-you-not-to-wear-the-hijab-in-the-name-of-interfaith-solidarity/?tid=ss_fb&utm_term=.83f8cd15fdae
    http://www.gp.se/nyheter/debatt/sl%C3%B6janh%C3%A4ngarnas-retorik-%C3%A4r-avsl%C3%B6jande-1.110923
  • Hur kan man heta PM Nilsson?
  • Wonder Woman. Oj så kul att se starka kvinnliga hjältar i fiktionen! Utvecklingen går ändå åt rätt håll.
  • Finns det någon glad, stabil och nyfiken (man) som vill donera sperma till mig?
  • TACK för att ni läser. ❤
 

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela