ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Notes / questions / funderingar / ny fakta per 20180711

Publicerad 2018-07-11 11:23:00 i Notes,

  • Nu snurrar en tråd i mig som vill få ihop utvecklingshastigheten i världen, vårt ständigt ökade behov av stimulans, den svenska lönespridningen, den globala marknaden, bildningsidealet, att vi är pigga längre och hur mixen av allt detta påverkar våra liv. I Sverige gillar vi utbildning. Vi anser att det är mycket viktigt, nödvändigt, för unga människor att utbilda sig. Dels för att få jobb, men vi vill också gärna att utbildning ska lösa en rad andra samhällsproblem. Allt från miljöförstöring, integration till jämställdhet hoppas vi blir bättre om människor bara har rätt kunskap, förstår, får då tror vi att de också gör de rätta valen, både för sig själv och andra. Det är planen. Och kunskap, det får man på universitet och högskolor. Själv är jag övertygad om att i stort sett alla som har läst ekonomi på högskola eller har en examen som ingenjör, pol mag eller systemvetare skulle klara sig utmärkt på sina arbetsplatser utan större delen av vad de lärt sig under de femåriga utbildningar samhället bekostat åt dem. Men det skulle inte förvåna mig om även läkare, lärare och jurister egentligen har liknande verkligheter. Arbetsmarknaden idag är så specialiserad att i slutändan kommer även de att jobba med en så liten skärva av den ursprungliga grundutbildningen att den skärvan effektivast lärs in på plats, på jobbet. För att inte tala om alla fristående kurser på universiteten, roligt och givande för de som läser dem kanske, men som någon sorts förädling inför arbetsmarknaden borde vi kunna vara ärliga om att det handlar om bortkastade resurser. Och om vi verkligen blir bättre medborgare i allmänhet i relation till våra universitetspoäng ser jag som mycket tveksamt. Men ok. Låt oss för stunden köpa antagandet att utbildning behövs för att förbereda människor inför olika yrkesliv eftersom det är den verklighetsbeskrivning som av diverse anledningar råder idag. Ett i snabb takt växande samhällsproblem är att vi av gammal vana ser utbildning som något som bör ske i början av livet, innan själva arbetsfasen. I ett nötskal förväntas vi först utbilda oss i cirka 20 år, sedan arbeta ungefär den dubbla tiden och därefter vara lediga livet ut. En tidsperiod som även den för många rör sig om decennier. I arbetsfasen är dealen att sälja sin kropp och tid 40h i veckan med fyra veckor ledigt lite här och var i en arbetsform som kallas heltid. Jag ser minst fyra allvarliga problem med det här upplägget: 1. Världen förändras på riktigt så snabbt att det faktiskt är fullkomligt orimligt att tro att kunskaper som förvärvas idag ska kunna ha ett värde på arbetsmarknaden under ett helt, långt liv. Jag träffade för något år sedan två gymnasister med enorma kval inför vad de skulle välja för utbildningsvägar för att “säkra” sin framtid. Till att börja med läste de båda natursamhälle som inriktning, redan där en gardering och ett icke-val mellan de två stora studieförberedande gymnasieprogrammen, naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig linje. En beslutslångest som uppstår på grund av att vi, samhället, vill lura i dem att de ens har en möjlighet att förbereda hela sina yrkesliv redan när de är 17 år gamla. För ännu lite längre sedan såg jag ett YouTube klipp med titel “Did You Know”. Här får den som tittar lära sig att de tio mest efterfrågade jobben 2010 inte existerade år 2004. Det finns ingen anledning att tro att utvecklingstakten minskat under de åtta år som passerat sedan dess utan snarare att förändringarna på arbetsmarknaden bara går snabbare och snabbare givet tid. 2. Vi är piggare längre och förväntar oss hela tiden mer och varierad stimulans. Jag är 36 år gammal och har bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån, toppat med lite populärvetenskapliga historiska skildringar som min favoritserie Raskens på SVT, men jag skulle vilja påstå med viss säkerhet att vi som människor hela tiden strävar och förväntar oss mer av våra liv. Raskens levde och verkade i två socknar. Hans yrkesval stod mellan dräng och soldat. Hans fru Ida födde tio söner. De åt potatis. Min mormor och farmor semestrade i Sverige. De åkte till Sälen för skidor och badade på västkusten. Mamma lekte med kattungar utanför Norrtälje på sommaren när familjen tagit in hos en bonde och morfar pendlade till jobbet på banken i city. Någonstans här landade chili och paprika i kryddhyllan bredvid den svart- och vitpeppar som tronat där alena fram tills dess. 1969 drabbas en familj i Rönninge av informationsstress när en kanal blir två på TV:n (se länkad artikel nedan, roligt). När jag var riktigt liten såg jag tecknad film en gång per år, på julafton. Vid ungefär tio års ålder började TV4 sändas i marknätet och då kunde vi barn glädjas åt Alice Bah Kuhnkes Disneydags med “Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr” en timme varje vecka på fredagen. Lycka. Idag sitter Saras tvååring Livia med en egen Ipad med obegränsad tillgång till underhållning 24/7. Familjen semestrar i Thailand. Vad jag vill ha sagt med den här skissartade bakgrundsbilden är att det som räckte som stimulans igår faktiskt inte gör det idag. Det gäller även i högsta grad våra yrkesliv. Efter tio år på bank behöver jag akut göra något annat. För de flesta andra verkar det ta lite längre tid, men inte så mycket. Många av mina jämnåriga vänner är ganska uttråkade på sina välbetalda kontorsjobb i city. Om jag tittar på min föräldrars generation är problematiken än mer uppenbar. Båda mina föräldrar, deras vänner och syskon vill inget annat än komma ifrån de jobb de en gång brann för. Bra jobb. Som psykiatriker, ögonkirurg, tandläkare, bankman, presschef och teknisk säljare. Det här är inte människor med knäckta ryggar eller förlorad kognitiv förmåga, utan snarare i vad jag skulle vilja kalla sina krafts dagar. De kan bara inte förmå sig att hitta energi för att göra det som de gjort varje dag i fyrtio års tid efter en utbildningsinsats de avslutade när de var tjugofem. Vad de ska göra istället vet de inte riktigt, bara att de inte vill jobba. Ni kanske tänker/tycker det här är lyxproblem. Att ha tråkigt måste man stå ut med. Men jag tror inte det är så enkelt. I fallet om de pigga pensionärerna förlorar samhället mängder av skatteintäkter när alla som kan går i pension vid 55, när jag gissar att det enda som hade behövts (nästan) är ett nytt jobb. Jag misstänker även att sjukskrivningarna till följd av psykisk ohälsa skulle falla drastiskt om människor stimulerades mer på sina arbetsplatser. I mitt fall föll min produktivitetsförmåga markant när mitt intresse gjorde i det och varierande utsträckning gäller detsamma nog de flesta. 3. Specialiseringen på dagens arbetsmarknad är hög och hämmar vår skapar och vinnarglädje. I en värld där varor och tjänster utbyts på en global marknad, gäller det att vara bäst i världen på det man gör. Det ger av nödvändighet en hög grad av specialisering där vi alla får en liten, liten mutter av världskugghjulet att fila på. Det är säkert ypperligt ur ett produktivitetsperspektiv, problemet är bara att vi människor får kickar av att se resultat av det vi gör. Och vi gillar variation. På savannen var vi alla MacGyvers som tog oss fram och löste alla tänkbara problem i en grupp om femtio personer och lite flinta. Jag är rädd för att dagens arbetsmarknad kväver vår skapar- och vinnarinstinkt. Hannes Sterner är ledare i min kajakklubb och även produktionsplanerare på Vattenfall. Jag får intrycket av att han har ett ansvarsfullt, kvalificerat jobb, men han berättar att han aldrig taggar till på jobbet på samma sätt som när han varje torsdag tävlar i motionskajak. Att komma över mållinjen först då, det är viktigt. Inte jobbet. Jag tolkar det som att kajakträningen ger en mer ren feedback av vinst och förlust. Segrar finns rimligtvis även i yrkeslivet, men i mutterfilandet märks inte de eller helheten av. Att byta yrke över livet löser inte specialiseringsproblemet, men skulle i alla fall ge variation och därigenom ny arbetsenergi är min förhoppning? 4. Att vara 100% ledig är överskattat. Vår nuvarande arbetsmodell utgår från att antingen jobbar man, eller så jobbar man inte. Av eller på. Det gäller båda sett över livet och över den långa produktionsfasen i mitten. Jag tror att det är ett dåligt och farligt sätt att se på saken. Nu i juli sitter jag som vanligt ensam på kontoret medan folk i allmänhet far runt på diverse hetsiga semesterupplägg. En vecka vid Como-sjön, följt av en veckas segling på västkusten, sedan en vecka på kompisens landställe i Dalarna och avslutningsvis en veckas köksrenovering hemma i bostadsrätten/villan. Jag har testat det där så jag vet hur det är. Inget ont om de ingående beståndsdelarna, men helt ärligt är det inte som att trycka i sig efterrätterna på Berns Asiatiska buffe? Chokladpudding, gräddglass och så tiramisu på toppen? Och är det avkopplande? För att inte tala om den gråhåriga globala pensionärsmaffia som ständigt stryker runt Slottet i horder dag in och dag ut. Är det livet? En evighetslång weekendsemester? Jag tror i djupet av mitt hjärta att de allra flesta mår bra av att arbeta. De kickar av uppskattning och problemlösning som återfinns där. Sammanhang, betydelse och gemenskap. Jag gissar att det vi behöver snarare än ledighet och pension är en mer flexibel vardag och liv. Att kunna styra arbetsbördan över tid. Ibland jobba mer. Ibland jobba mindre. Anna Jonsson Lindblom, 47 år i Hägersten (och även hon kajakklubbsmedlem), har precis omskolat sig till speciallärare i matematik. När hon tog sin nya tjänst förhandlade hon ner arbetstiden från 100% till 80%. Det är hon mycket nöjd med. Skolan vill att hon jobbar heltid eftersom det är stor brist på speciallärare. Men jag tror att det här scenariet liknar mycket förhållandet mellan skattenivåer och skatteintäkter. Sänkt skattesats kan faktiskt ge högre skatteintäkt vilket är en logisk kullerbytta som ibland kräver viss energi att greppa. Om det vore möjligt att jobba flexibelt som speciallärare, vid varje termin sätts en ny bemanning, då gissar jag att det helt plötsligt skulle dyka upp mer arbetskraft. Att utbudet av specialistlärare skulle öka. Istället för att gå i pension. Eller som komplement till något annat jobb? Tidigare behövdes fast personal för att kunna lägga schema, men om jag på fem minuter kan hitta en person som vill köpa min gamla golvspegel KARMSUND från IKEA tycker jag vi borde kunna lösa schemaläggningen av mer flexibla arbetstider också. Så vad göra? Hur kan vi få vår vardag och samhälle rikare med mer flexibla arbetsupplägg och yrken som roterar? Till att börja med är jag övertygad om att utbildning inte bör ske i början av livet i den massiva omfattning som sker idag. Istället bör vi fundera på hur vi gör det möjligt för människor att byta spår inte en utan flera gånger under resans gång, både för samhällets och individernas skull (se mina punkter ovan). En ide är att det offentliga tillhandahåller nya CSN finansieringar säg var tionde-femtonde år. Rimligtvis bör då den initiala utbildningstiden förkortas. Istället för de fem års studier jag gjorde på KTH mellan 22 och 27 känns det vettigare att studera ett år var tionde år livet ut? Men egentligen är jag mer för ett lärlingssystem. Jag är övertygad om att alla yrken lärs bäst på plats. Med riktiga utmaningar, problem och uppgifter att lösa. Inget torrsimmande som all utbildning egentligen innebär. Schweiz verkar ha anammat det här konceptet mer än Sverige med stor framgång. Läser på universitet gör bara de som vill forska. Jag har funderat lite på varför vi inte gör så här och misstänker svaret återfinns i vår ihoptryckta lönestruktur. Eftersom Sverige, av visserligen goda anledningar, valt att verka för ett samhälle med låg lönespridning antar jag att det inte går att ta in lärlingar och ge dem den låga ersättning som deras begränsade arbetsprestation motsvarar? I stället skjuter vi ut alla som vill byta spår utanför arbetsmarknaden där de förväntas överleva på CSN, sin fru/man eller egna besparingar, vilket motsvarar en levnadsnivå långt under lägsta tillåtna nivå på arbetsmarknaden. Av eller på i typisk svensk anda. En annan tänkbar väg till ökad yrkesrotation skulle kunna vara att luckra upp heltidsnormen? Då borde människor ha större möjlighet att omskola sig på egen hand, organiserat via skola/kurs eller genom att ta en lärlingstjänst på ett nytt jobb i en ny bransch? I vanlig ordning har jag inte alla svar, men problembilden är jag rätt säker på. Själv ska jag i alla fall börja spara till min egen byta-bransch-buffert. Världen är för stor, livet för långt, min nyfikenhet för stark för bara ett yrke.   

    https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10155669231076410&set=a.10151191667561410.501160.696596409&type=3&theater 
    https://www.youtube.com/watch?v=jp_oyHY5bug https://waitbutwhy.com/2018/04/picking-career.html 
    https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Loner/lonespridning-efter-skatt/
  • Universalmedlet för alla problem är faktiskt inte utbildning utan rörelse. Borde samhället stötta mer här?

  • Det går inte att försvinna ur en människas liv i tio år och sedan vara nära när det är som jobbigast. Två människor i kris har begränsade möjligheter att stötta varandra. Däremot baseras vänskap, i alla fall den kvinnliga sorten, på gemensamma problembilder.

  • De fyra första träffarna i en Google-sökning är annonser. Det går dock inte att enbart med pengar garantera att hamna överst i sökresultatet eftersom Google viktar in kvalitet även här. Jag är fascinerad av den här mixen av kommersiella drivkrafter som styrs enbart av finansiell styrka och något sorts mer genuint, äkta värde.

  • Henrik Eberhard berättar i sitt sommarprat att det han har lärt sig av att ha barn med tre olika kvinnor är vikten av att inte kompromissa med sig själv i en relation. Att inte checka ut. I nära relationer är nästan alla beslut viktiga, från väggfärg och framåt. Att låta den andra parten bestämma är inte vänlighet utan början på ett farväl.

  • Adhd människor kanske kan känna känslor starkare? Lina har min erfarenhet. Att vara rädd att personen ska dö.

  • Det behövs inte experter idag när vi på smidigt sätt kan nå många människors kunskap. Eller man kan tänka att vi alla är superexperter på någon liten, liten bit av pusslet. Jmfr frågespalter i gamla tidningar i Vecko Revyn och Facebook grupper som “Vetenskap och Folkbildning”, “Vilken växt” och “Economista- för kvinnor som gillar aktier och privatekonomi”.

  • Tagen av kvinnans reaktion på de gamla längdskidorna. Objekt verkar vara effektiva länkar i våra minnen.

  • The walking dead. 1. Det finns uppenbart liv som inte är värt att leva. 2. Det är läskigt när någon som brydde sig om dig förut inte längre gör det (mina reconnect problem).

  • Varför vi inte kan diskutera viktiga saker utan bara strunt? Varför ska samhället ta hand om det viktiga och inte struntet?

  • Det är fredligare nu eftersom alla barn är önskade i och med fri abort? Från Slottetman.

  • Går inte att sälja kläder. Känns för intimt.

  • Folk försvinner inte för att de åker på semester (eller byter land). 

  • Bättre med allmän värnplikt bland småbarnsföräldrar. Att få åka ut i skogen och skjuta känns som en dröm. Från Hasan Fransson. 

 

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela