ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Notes / questions / funderingar / ny fakta per 20180502

Publicerad 2018-05-02 14:19:00 i Notes,

  • Just nu är jag uppfylld av tankar kring graviditet och spädbarn. Svårt att vara annat när kroppen konstant påminner om människa nummer två med illamående, kräkningar och orkeslöshet. Så i vilken ände börja reda ut den härva av tankar som att vänta barn drar igång? Jag tror att jag, i hård konkurrens, väljer kvinnolidande som en första diskussionspunkt. Kvinnolidande är idén om att det är ädelt för kvinnor att lida, i alla fall om svårigheterna är kopplade till barn och reproduktion. Troligen är synsättet nära kopplat till den på medeltiden, och även i bonde-Sverige, dominerande filosofin “var-nöjd-med-vad-du-har” eller “dröm-absolut-inte-om-något-annat”. (För referens se "Bye bye Sverige" med Lotta Lundgren och Erik Haag). Var du född till bonde var det din givna plats att slita i ditt anletes svett tio timmar om dagen och samtidigt leva under knappa förhållanden. Inget att gnälla över. Och som sagt, det ansågs vad jag förstår direkt opassande att önska sig ett annat, bättre, liv. Enligt Lundgren och Haag var det just detta, en önskan om att överhuvudtaget få vilja förändra sin situation som drev många att emigrera till USA (parat med svält och fattigdom naturligtvis). Kanske lever vissa rester av det här “var-vid-din-läst” tänket kvar i Sverige ännu idag, och då främst bland arbetarklass och i glesbefolkade områden som Norrland? En före detta kollega från Strömfors, en liten by utanför Skellefteå, har berättat att själva tanken att läsa till civilingenjör eller att göra något oväntat, som att åka Årefjällsloppet (sju mil längdskidor över ett fjäll) provocerar bland dem han växt upp med. Jag har hört liknande vittnesmål från andra med arbetarbakgrund. För att återknyta till graviditeten. Som jag förstår det, och jag har ju ännu inte kommit särskilt långt i detta, anses allt lidande kopplat till graviditet och barn som något fint. Något en “riktig kvinna” bara ska bära. Dölja. Och återigen, absolut inte beklaga sig över. Kanske en snabb nick i samförstånd till någon i samma situation, men på det stora hela ska lidandet mörkas, och märkligt nog, samtidigt glorifieras. Som att själva nåden att få ett barn, en kvinnas (givetvis) högsta syfte, gör att inga problem relaterat till denna nåd någonsin får anses vara just problem? Det är en hyfsat uttalad regel att graviditeter bör hållas hemliga under de första tolv veckorna eftersom ungefär en av fem slutar i missfall (som min). Jag kände till den här sedvänjan men hade aldrig riktigt förstått konsekvenserna av den. Men först, jag ser det visst som helt rimligt att inte i onödan trycka upp personliga fakta i folks ansikten. Om jag har blivit lämnad av en man, inte längre kan tala med den kanske enda person som liksom pratar mitt språk, blivit uppsagd, kapat banden med min syster eller blivit utskälld av min hyresvärd för att jag sköter min hygien på fel sätt - det är alla saker som inte direkt märks. Jag kan fortfarande fungera normalt, arbeta, träna, dricka alkohol. Det är inget som syns och behöver därför inte förklaras. Det privata kan få vara just privat. Vilket givetvis är skönt för alla inblandade. Men graviditeter, i alla fall av det slaget jag hade och som jag förstår det ungefär hälften av alla kvinnor med mig, tillhör inte kategorin privat sfär som inte märks. Det lämnar mig, och andra gravida kvinnor, i en ofta cirka tio veckor lång härva av vita lögner och illamående, kvinnolidande, som vi inte ens förväntas beklaga oss över? Det är som en flera månader lång kräksjuka som inte ska märkas? Vad är det rimliga i det? Att vara konstant illamående, inte kunna äta, att kräkas var fjärde timme; det kommer oundvikligen att påverka din arbetsförmåga. Det gör att det inte går att träna normalt. Äta normalt. Dricka normalt. Helt enkelt; det går inte att leva eller vara normal. Efter att ha kräkts vid varje träd längs hela Södermalmsallén mitt på dagen mitt på öppen gata, då bestämmer jag mig för att sjukskriva mig veckan ut. Men jag kan ju naturligtvis inte skriva anledningen “graviditet” i min tidsrapportering; utan det blir magsjuka. När jag träffar min PT och han frågar hur träningen går, då ska jag enligt regelboken inte nämna varför jag inte rört mig ur sängen på en vecka, utan bara mumla något vagt hörbart om sjukdom. För att inte tala om klassikern varför du inte dricker alkohol. På grund av mitt asbergerdrag har jag ovanligt svårt för vita lögner, men ändå. Jag tycker det hela liknar att raka av sig allt hår och som förklaring ge att du testar en ny stil (till skillnad mot den givna orsaken, som vanligtvis är cancer). Varför ska kvinnor lida i tysthet i flera månader under sin graviditet? Varför ska vi behöva ljuga? Och, varför, i förlängningen, är ett missfall livets slut (själva anledningen till allt hysch hysch). För det är det inte. Bara för den som har som enda identitet att vara mamma. Jag har även tidigare reagerat på hur mycket offentlig skit kända kvinnor som arbetar för att ett liv med barn ska kunna vara så behagligt som möjligt får. Samma sak om de olika umbäranden som graviditet och barn innebär inte glorifieras på traditionellt vis. Men i och med min gravidtet såg jag ännu mycket mer av detta. Det handlar om kvinnor som Dominika Peczynski, Isabella Löwengrip och Vanja Wikström. Om Dominika Peczynski: “Hela hon är ju pantad. Jag läste en intervju med henne där hon skriver i stil med: *Jag tänker inte föda för det är poänglöst, *Jag har barnvakt på natten, jag vill sova, *Jag vill jobba genast, bebis får följa med Grrr, undrar varför hon skaffade barn överhuvudtaget???? Huuu, människan ger mig kalla kårar. Skrivet av hippo” Isabella Löwengrip verkar kontinuerligt ta bort hatkommentarer på sin blogg och Instagram. Men mellan raderna går det att utläsa vilka omdömen hon brukar få. Följande är klippt ur kommentarsfältet från ett inlägg som handlar om att Isabella skaffat hjälp med matlagningen hemma: “Det stinker svensk avundsjuka här! Haha att folk orkar! Jag hade precis gjort som Bella om jag hade haft råd!” ”Folk som skriver elaka kommentarer är bara avundsjuka. Det är jag säker på. Det går bra för dig och dina bolag. Njut av att det går bra nu och skit i folka elaka kommentarer dom är bara avundsjuka.” Vanja Wikström, som precis fått sitt andra barn, har i sin blogg försökt dela med sig tankar om hon vill\orkar skaffa ett syskon till sin son. Att huvudargumentet för ett barn till är just sällskap till sonen och inte för sin egen eller hennes mans skull. Om att hon mår dåligt större delen av graviditeten och att hon längtar efter att inte längre vara gravid. Om att hon väljer kejsarsnitt istället för vaginal förlossning eftersom hon inte vill ha ett skadat underliv. Men Vanja fick så många negativa kommentarer att hon var tvungen att sluta skriva om graviditeten helt. Med hennes egna ord: “Att ha en blogg som engagerar är ju lite av en förutsättning för att bloggen ska vara läsvärd. Men när engagemanget blir på det negativa sätt som i dessa senaste inlägg så är det för mig tyvärr stört omöjligt att inte bli oerhört påverkad och ifrågasätta varför man ens bemödar sig om att dela med sig på ett ärligt sätt när man (i vissa fall medvetet?) missförstås och misstolkas. Nu stänger jag det här kapitlet, och så får vi nog fokusera på något lättsammare ämne här i el bloggo en tid framöver, för vår samlade mentala hälsas skull. Typ inredning.” I ett annat inlägg sammanfattar hon mästerligt hela min poäng med kvinnolidande:  

    “Kan ni se den här konversationen framför er, om en snubbe skulle vara gravid? ‘Vården: ”Ja, alltså – din snopp kommer kanske inte se ut riktigt som den gör i dag efter förlossningen. Eventuellt kanske det kommer göra ont när du försöker ha sex. Och det finns en risk att sex aldrig kommer kännas skönt igen. Men vad spelar det för roll? Du har ju fått ett BAAAAARN!’ Eller denna, om snubben blivit felaktigt/slarvigt ihopsydd efter att snoppen spruckit när han förlösts: ‘Vården: ”Jaha, du tycker att din penis ser hemsk ut? Du känner inte igen den alls? Men du, utseendet spelar faktiskt ingen roll på det här planet – det viktigaste är att den fungerar. Någorlunda i alla fall. Och du har ju fått ett BAAAAARN!”’

    Som jag förstår det är missad sömn inte alls nödvändigt, efter att ha läst boken “Contented Little Baby Book” som på ett övertygande sätt argumenterar för att med rutiner, rätt associationer till sömn och en bröstpump så går det utmärkt att få barnet att sova hela natten igenom från cirka tre månaders ålder. Jag undrar varför dessa teorier inte får större genomslag? Min aning är att det har att göra med kvinnolidande. Att det anses fint att lida för sina barn. Att själva tanken om ett bekvämt föräldraskap av någon anledning är hädisk i sig. Why? Kan vi ändra på det, genast?

  • Snabba barnpunkter att utveckla vid tillfälle: varför är missfall livets slut, NIPT test, bug or feature, vad behövs för att bli astronaut, är det så illa att leva med Downs?, vad är ett lyckligt liv, en värld utan olikheter, balansräkningen som måste gå ihop (Mozart & Avicii), varför skaffar folk barn?, när skaffar människor barn?, vad skulle hända om fertilitetspunkten ändrades till säg 45, hela livet? Om substantiell mängd, säg 30%, inte valde att skaffa barn?, varför skaffas syskon?, konflikterna om barn som uppstår mellan mig och mina vänner, donera sperma vs rädda liv, upp 50 indexpunkter i livskvalitet, göra abort vid 27, DNA är en kod, att dela med sig av sin kod (recept, kod eller bok), dela upp mammarollen (bära barn, genetisk mor och uppfostran).

    https://www.nytimes.com/2018/04/16/opinion/down-syndrome-abortion.html https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1036478?programid=1272
  • Det är något med att vara inneboende som är intressant ur ett maktperspektiv. Lite är man ju båda människor med rättigheter, men jag kan aldrig lägga fram det jag tycker för att jag vill kunna bo kvar. Jag är glad att Sverige tagit bort många av de här maktrelationerna. Det är riktigt obehagligt. Å andra sidan finns det få saker jag gillar mer än att somna till ljudet av skratt och småprat.

  • I och med Aviciis bortgång, och all den uppmärksamhet som nu ges till psykisk ohälsa, känner jag att jag vill bidra med förståelse på temat. Men än så länge får det bli ett snabbt utkast i väntan på att den här tanketråden mognar i mig: Barnlöshet och cancer är fina, acceptabla, problem, men inte ångest och depression? Varför? De allra flesta kan inte relatera till vad jag (och andra med mig) dagligen bär. Att få missfall och bli uppsagd inom loppet av en månad är ungefär en femma på en ångestskala från ett till tio för mig. Fem. Tänk på vad det innebär. På vilken styrka jag har. Jag längtar efter att det skulle gå att mäta ångest objektivt. Som substanser i hjärnan eller liknande. Då kanske människor i allmänhet skulle förstå bättre. Dessutom blir jag galen på att majoriteten ständigt tar sig rätten att definiera vad som just är det rätta. Jämför till exempel med sexuell läggning. Skulle att vara homosexuell vara sämre för att nittio procent inte är det? Självklart inte. Bara för att nittio procent av alla människor klarar av att leva tråkiga liv, med en partner och ha tråkiga jobb (bank) och tycker om att diskutera grillning, ishockey och Let's dance. Innebär det att era preferenser är de rätta? Att som jag älska, och behöva, nya intryck. Att hellre prata om meningen med livet, kvantfysik, varför känslor finns eller vad som är sanning, snarare än att prata om helgplaner. Gör det att jag är fel och att ni andra rätt? Jag är annorlunda, i minoritet, visst. Men det är INTE samma sak som att jag skulle ha någon moralisk skyldighet att ändra på mig. Det går INTE att ändra på preferenser. Återigen, jämför gärna med sexuell läggning. Jag är född så här och kan vi snälla skapa ett samhälle där olikheter respekteras fullt ut? Tack på förhand.

  • Första hjälpen kurs, man kan sätta tillbaka ett helt avhugget finger inom tio timmar. Fräckt! Det går tydligen att rena vatten med UV-ljus? Också häftigt. https://www.pickpack.se/sakerhet-halsa/vattenrening/vattenrening-steripen-classic-3 I en övning mot hyportermi låg jag inlindad i en kokong av filtar samtidigt som tio ansikten lutade sig över mitt, med en filt i sin tur ovanför dem. Som ett tält. Målet var att samla människovärmen under filtkupolen, men för mig skapade övningen den mest surrealistiska upplevelsen på år. Det var som att återuppleva spädbarnsåren när de vuxna lutade sig in för att titta och gulla med dig. Otroligt att hjärnan fortfarande minns så gamla minnen. Rekommenderas varmt som övning för den som vill utmana sig själv.

  • En viktig del av att hantera åldrande är förmågan att återuppnå gamla mål. Som att kunna jogga igen. Mycket utmanande psykiskt att kämpa för något som redan tidigare i livet har bockats av. Men som sagt, troligen en mycket viktig egenskap. Att kunna komma igen.

  • Cleas Ohlson sparar kvittot åt mig på mitt personnummer. Sedan gäller garantin i ett år. Vilken hit! Varför har ingen dödat alla kvitton än? Varför?

  • Tinderman sätter ord på det enda behov du egentligen inte kan lösa utanför en parrelation; hudhungern.

  • Det finns en meetup grupp för bipolära!
  • Spansk podcast som diskuterar om ett chattprogram kan lära sig en persons stil så väl att den kan ersätta den personen som samtalspartner.
  • Givet allt jag inte vet något om, är det helt omöjligt för dig att börja skriva? Tänk att kunna få läsa det du skrev. Det är du som är den coola av oss två, det vet vi båda två. Förresten, snart har det gått TRE ÅR! Herre jävlar. Tänk att du fortfarande finns här. För du finns här. Det vet jag. Hela tiden är du här. Läser vad jag skriver. Tror du verkligen att vi någonsin kommer att vara klara med varandra? Jag tror inte det. Tok. Och sluta genast att vara rädd för mig. På riktigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela