ylvas pusselbitar

- Vänskap is the shit (och att skapa och att förstå) -

Notes / questions / funderingar / ny fakta per 20191227

Publicerad 2019-12-27 16:53:00 i Notes,

  • Aborter är svåra att resonera kring utan att starka känslor kopplas på, och det inaktiverar i sin tur vår mer analystiska sida (frontalloben). Historiskt sett har fria aborter tveklöst varit oumbärliga för kvinnlig frigörelse och än idag uppfattas frågan som att de som vill stärka kvinnor är för och att de som problematiserar snarare är ute efter att radera sekler av kvinnlig maktkamp. Nidbilden av en abortmotståndare är en äldre man vars självförtroende får kraft av att stå över kvinnor i makt och status. Eller i alla fall en religiöst troende som menar att allt liv är heligt eftersom Gud skapat oss till sin avbild. Eftersom många är så övertygade om att kvinnors möjligheter och en värld utan aborter står i motsatsförhållande till varandra har en förbluffande rationalisering av det oproblematiska med abort växt sig starkt i vårt tänkande. Också hos mig. Jag växte upp med samma grundmurade övertygelse som alla andra om att abort var en rättighet jag och alla andra kvinnor hade. För fostret var ju en del av våra kroppar och den egna kroppen har varje kvinna absolut rätt att bestämma över. Det lät rimligt.

    Samtidigt antar samhället att abort är en yttersta utväg som få i slutändan tar till för att själva kunna leva bra liv, eller för att det inte finns någon bra möjlighet att ta hand om barnet. Att göra en abort anses vara något traumatiskt och är definitivt något vi helst inte pratar om. En konflikt mellan hjärta, solidaritet med fostret, och hjärna, att ingreppet är legitimt (ty det är din kropp och ditt val).

    Tidigare i mitt liv har jag velat skriva om abort ur andra vinklar än det jag vill berätta om nu. Framförallt ville jag angripa föreställningen om att abort är något ovanligt. Det ville jag göra eftersom jag tyckte det var onödigt att kvinnor gick och trodde att de var ensamma om att ha tagit det här beslutet. Så att de inte skulle behöva skämmas eller hymla eller ha samvetskval över det eller erfarenheten i sin helhet.

    En snabb googling ger följande information från Socialstyrelsen: “I Sverige utförs årligen mellan 35 000 och 38 000 aborter. År 2018 utfördes knappt 36 000 aborter. Det motsvarar 19 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år.” 19 av 1000 låter ju inte så mycket, men den siffra jag vill ha, men inte hittar, är hur många av 1000 kvinnor som under sitt fertila liv gör en abort. Mitt intryck är att de flesta kvinnor som är yngre än normen för att skaffa barn, eller de som redan har två/tre barn, gör abort. Även graviditeter som är resultat av tillfälliga sexuella förbindelser avbryts ofta. I mitt kontaktnät, som jag inte tror är särskilt avvikande på något sätt, är abort vanligt. Några gjorde abort som tonåringar när de inte hade koll på sina menstruationer och rent allmänt hade ett dåligt konsekvenstänkande (en förmåga som utvecklas fram till 25 års ålder). Jag har hört förklaringen "jag trodde inte jag kunde bli gravid" av en tjugoårig kvinna som inte hade någon speciell anledning att tro det. Gissningsvis var resonemanget någon sorts omvänd hantering av en oro att aldrig någonsin kunna få barn. Några har gjort abort när de har dejtat och blivit gravida med personer som de inte vill se som pappor till sina barn, trots att de är närmare 40 år och inget hellre vill än att bilda familj. Själv gjorde jag abort när jag blev gravid för att jag inte hade fått fast anställning efter KTH. Jag älskade pappan till barnet men tyckte ändå inte att en bebis passade in i den roadmap jag ville måla över mitt liv. Jag antar att många kommer att göra abort när de blir gravida för att de inte vill ha fler barn, men riktigt där är jag och mina vänner ännu inte. Min poäng är att abort används som ett preventivmedel i Sverige och det är vanligt, riktigt vanligt. Eftersom vi fortfarande pratar relativt tyst om dem, antar jag att det finns fler avbrutna graviditeter i min närhet som jag ändå inte känner till. Ni män som läser har alldeles säkert ingen som helst koll på hur många aborter som görs, lite som att jag har svårt att bilda mig en uppfattning om hur vanligt prostitution är. Fråga någon kvinna i er närhet för en fördjupad bild. Läsare av alla kön bör också fundera på om de har haft oskyddat sex. Enligt min erfarenhet också vanligt.

    Jag kände inga samvetskval över den abort jag gjorde, och ångrar mig fortfarande inte, men det jag har börjat fundera över är om samhället ändå inte borde ändra både inställning och metod för att ta tillvara de behov av kärlek, barn och frihet som vi alla givetvis vill ha. För att vara övertydlig. Jag är så mycket feminist det går att bli och röstade på FI i det förra valet. Jag avskyr de begränsningar könsroller lägger på oss och jag förstår mycket väl att en omställningen till en värld utan aborter inte går över en natt. Allt annat lika fyller aborter en viktig funktion i vårt samhälle. Men jag tänker det kan vara en process, som utfasningen av fosila bränslen eller att vi äter mindre och mindre kött? Första steget på en sådan utveckling är dock att erkänna det problematiska. För är ett foster verkligen en del av en kvinnas kropp och därför hennes att bestämma över? Uppstår mänskligt liv först när någon annan än mamman kan tillgodose dess behov?

    Första fröet hos mig som gjorde att jag började ifrågasätta de doktriner kring abort och kvinnors frigörelse jag växt upp med, kom när jag var gravid för andra gången. Den här gången ville jag ha barnet. Nu passade det in i roadmapen och det var till och med så att jag hade frysts ut ur den samhällsgemenskap jag alltid tagit för given av det enkla skälet att jag inte hade några barn. Fröet i magen kändes som en biljett tillbaka in i värmen. En väg framåt. Nu började jag ivrigt att läsa vecka för vecka vad som hände i mig. Det som slog mig då var att väldigt snabbt formades något som liknade en människa i livmodern. Mellan vecka fem och tio bildas alla organ i kroppen. Alla. I slutet av vecka sex slår hjärtat och blodomloppet fungerar. Vid vecka åtta försvinner reptilutseendet och den typiska bebisformen med ett gigantiskt huvud är på plats. I vecka tio kan barnet böja på armar och ben och 20 små tandanlag finns i munnen. Från vecka 11 och framåt handlar det egentligen bara om tillväxt. Risken för missbildningar är redan nu borta och illamåendet (som är till för att skydda barnets kritiska skapandefas) avtar. Hårstrån och naglar dyker upp på barnets kropp. I vecka 12 fick jag missfall och slutade läsa på babyhjälp.se, men ett tvivel om det oproblematiska med abort hade redan fått fäste i mig. Det här var inte en del av min kropp. Det var något annat, en liten människa, som hade bosatt sig i mig.

    Det har varit en rätt lång resa att bena ut varför abort är fel men jag vill gärna dela det jag har kommit fram till sedan dess med stor hjälp av mina vänner Amelie, Sara och Lina. 

    Min första insikt har jag redan varit inne på, anledningen till att aborter inte får ifrågasättas är att utan dem har kvinnors liv och frihet varit allt för snäva. Genom att uppsidan för aborter varit så stor har vi helt enkelt rationaliserat bort problemen med deras existens. Jag tycker dock att det är viktigt att lyfta fram den underliggande sanningen bakom sanningen om aborter och kvinnors frihet. Och det är föreställningen att det är kvinnor som ska ta hand om barnen. Att det är ett kvinnligt ansvar. I en värld där män tar lika stort ansvar för barn som kvinnor är inte abort en frihetsfråga för kvinnor. Så enkelt är det. På flera håll har jag förstått att de stora skillnader som finns mellan kvinnor och mäns beteende och liv ligger i det enkla faktum att ägget är större en spermien. I en kvinna mognar ett ägg varje månad, hos män finns det 100 miljoner spermier i en utlösning. Det resulterar i att en kvinna får inte fler barn av att ligga med flera män, det omvända gäller för en man. Män blir starka för att konkurrera om kvinnor. Kvinnor investerar mer i barnen via graviditet och amning. Det är vår biologiska historia och förklarar så mycket, som att abort anses behöva vara en kvinnlig rättighet. (För referens läs gärna ‘How the mind works’ av Steven Pinker eller ‘Det kulturella djuret’ av Patrik Lindenfors). Men. Vår historia är inte samma sak som vår framtid. När Vilhelm Mobergs Raskens fru Ida levde på 1800-talet och var gravid tjugo av de 35 år hon levde, så är vi idag i Sverige typiskt sett gravida 18 månader av 1080 (12 x 90 år). Den energi som går åt till att skapa och ta hand om små barn är helt enkelt en mycket mindre del av våra totala aktiviteter och energi under ett liv och då minskar skillnaderna mellan könen. Säg att det skulle gå att odla barn i kuvöser, idag slutar man efter dag 14 av etiska skäl (https://www.wnycstudios.org/podcasts/radiolab/articles/primitive-streak) då ser jag inte att någon biologisk maktobalans skulle finnas kvar alls mellan män och kvinnor. Även om matrix-kuvöser naturligtvis fortfarande är futuristiskt, tar män redan idag betydligt större ansvar under småbarnsåren. När Spanien införde en pappamånad (https://www.dn.se/ekonomi/spansk-studie-man-som-far-foraldraledigt-vill-ha-farre-barn/) så minskade direkt mäns vilja att ha många barn. Det finns inte många män idag som bara vill ha sex och sedan dra när det föds ett barn enligt den logik från stenåldern som beskrivs i Pinkers och Lindenfors böcker. Dagens män vill vara en del av och ta ansvar för sina barns liv. Det är den stora skillnaden som har hänt i Sverige de senaste hundra åren, då mormors pappas enda kontakt med sina fyra döttrar var att han hälsade på dem en gång per dag då han kom hem från jobbet (förövrigt en sann historia). 

    Min andra insikt är att det är större skillnad på en bebis och en färdig människa än på ett foster och en bebis. Om det är ok att döda ett foster, varför gäller inte detsamma för en nyfödd bebis? Historiskt har det visserligen varit det vad jag förstår, som i Kina om man fött en dotter fast man hellre vill ha en son. Men det tycker vi ju instinktivt är fel i Sverige idag anno 2019. Vad är det egentligen som händer när fostret byter sida av magen och börjar andas luft. Varför är det den moraliska skiljelinjen mellan rätten att leva eller inte?

    Min tredje insikt är att gruppen (samhället) anser sig ha rätt att ha åsikter om barnets liv i samma stund som det finns en fysisk möjlighet för någon annan än modern att ta över ansvaret för barnets utveckling. Amelie och Sara argumenterade först att ett foster inte är ett liv med rättigheter eftersom det inte klarar sig utanför kvinnans kropp. Att det inte kan andas. Men jag tycker inte den linjen håller. Faktum är att vi människor föder foster eftersom vi har så enormt stora hjärnor. Om barnen hade legat kvar längre i magen, vilket de hade mått bra av, så hade kvinnorna helt enkelt dött vid förlossningen. Jämför gärna med gaseller som kan ställa sig upp och gå direkt efter födseln. Ett nyfött barn har inte på något sätt någon möjlighet att klara sig själv. Det kan knappt se vad jag förstår. Nu kan man flika in att ingen människa klarar sig själv, och det är också helt sant. Just därför menar jag att hela argumentationslinjen att vi har rätt att göra vad vi vill med liv som inte klarar sig själv är helt felaktig. Jag är rätt övertygad om att man har valt födelseögonblicket som moraliskt sträck för när mamman inte längre har rätt att ta livet av sitt barn, är för att någon annan då har möjligheten att gå iväg med knytet och ge den vad det behöver. Att det förhåller sig på det här viset stärks av att många tycker det är tvivelaktigt att göra abort efter gränsen då ett foster kan överleva utanför mammans mage, vilket för tillfället är från cirka vecka 22. (När jag googlar saken visar det till och med vara exakt så här som vår lag fungerar. Vårdguiden skriver “Socialstyrelsen får inte ge tillstånd till abort om fostret kan överleva utanför den gravidas kropp. Därför räknas 21 hela veckor och sex dagar in i graviditeten som sista dagen för abort.” Så om omvårdnad kan ges av någon annan än mamman, då är det inte ok att döda.) 

    Insikt fyra handlar om att det inte är liv som har något absolut värde, utan liv som liknar mig (oss). Amelie och Sara började fråga om jag tycker spermier har rätt till liv och så vidare, och det tycker jag ju inte. Allt liv som kan bli en människa har inte någon moralisk rätt att leva. Inom forskningen odlar man embryon utanför kroppen fram till dag 14. En av anledningarna att man anser det vara moraliskt försvarbart är att hälften av alla graviditeter avbryts innan dag 14. Jag tycker inte heller att ett dagen efter piller är mord. En dag efter befruktning är embryot två celler, två dagar efter fyra osv. Att befrukta embryon utanför kroppen och att frysa in dem ser jag inte heller något problem med. Allt liv är inte mänskligt liv. En amöba lever men vi har ingen moralisk skyldighet att hjälpa den att överleva. Samma sak med flugor, maskar och maneter. Råttor och möss tycker jag det är ok att testa mediciner och forska på. Vid hundar, katter och apor börjar livet likna mänskligt liv så mycket att jag inte tycker om att skada dem, men vi kanske inte heller har samma skyldighet att hjälpa dem som ett treårigt barn? Det är ju just utifrån detta resonemang, att liv som liknar människan har ett värde, som gör att veganismen vinner mark. 

    Så är vi nu framme vid vid insikt nummer fem som jag kom fram till med hjälp av Lina en vacker sommardag på kajakklubbens brygga, minuter innan hon var beredd att avbryta bekantskapen med mig över att jag börjat problematisera abort. Vi hade kommit så långt som att rätten till liv baseras på hur likt livet är oss, enligt resonemanget ovan, men behövde ändå reda ut var den gränsen gick. Det Lina hjälpte mig att förstå är att sätta den gränsen vid den punkten när andra kan ta över ansvaret för utvecklingen av fostret (så som lagen är skriven idag) är fel. För tänk om det gick för ett foster att överleva utanför livmodern vid 18 veckor, 14 veckor, 12, veckor eller bara sex veckor, tre dagar? Då blir det tydligt att gränsen för när någon annan kan ta över ansvaret för fostrets utveckling är en orimlig hållning för när ett liv har rätt att bli hjälpt att fortsätta leva. Bara för att tekniken utvecklas så att vi tillsammans kan få ett fem dagar gammalt embryo att överleva utanför mammans mage, gör inte det att ett fem dagar gammalt embryo är mer likt eller olikt oss än när det bara var mamman som kunde uppfylla dess behov för tillväxt. Inte sant? Om mamman var den enda som kunde ta hand om ett barn fram till dess att det var 18 år, ger det inte henne rätten att döda det vid 16. För en 16-åring är ett liv som liknar oss. Så någonstans från den första celldelningen till dess att vi vid 25 års ålder har en fullt utvecklad frontallob (https://lattattlara.com/utvecklingspsykologi/tonarshjarnan/) infinner sig en individs rättighet att leva. Låt oss gärna ta en diskussion om var den gränsen går, men att hävda att det är så enkelt att ett foster är en del av en kvinnas kropp som en tumme eller tå är att göra det för lätt för sig. Ett foster är ett liv i sin egen rätt. 

    För att avrunda, om jag nu är tveksam till att göra aborter bara för att ett foster ligger i en kvinnas mage, hur ska då vårt samhälle klara balansen mellan kvinnor (och mäns) behov av sex (ingen kommer att sluta att ha sex) och yrkesliv, och annat liv. Jag kan tänka mig en del olika scenarier men välkomnar diskussion och tycker att det viktigaste egentligen är att vi börjar leta alternativ till problematiska aborter. För det första är jag som tidigare nämnt övertygad om att aborträtten som en kvinnofråga kommer att försvinna den dag män tar lika stort ansvar för barn och deras utveckling som kvinnor, vi är på god väg. En annan möjlighet jag föreslagit är att göra vasektomi på alla män. Det uppfattas som orimligt av min PT och andra, vissa skrattar till och med, men jag förstår inte varför. Det är väl bara att frysa in några tusen miljarder spermier när de är som bäst vid 15 års ålder och sedan knipsa lite och ha sex hur mycket man vill till dess att det är dags att skaffa barn? En annan ide är att alla kvinnor, jag menar alla, gör graviditetstest varje måndag under hela sina liv. Det kan tyckas omständigt, men om alternativet, som det är idag, är att döda människoliknande liv (vilket jag ändå landat i att abort är) så tycker jag inte att det är för mycket begärt med tanke på den sexuella frihet som fås i gengäld. Tidiga aborter är otvetydigt inte något problem, ett fem veckor gammalt foster är inte mänskligt liv, men sedan går det väldigt snabbt till dess att det är det. Det är bara det jag menar.

    Under hela mänsklighetens historia har vi hela tiden utvidgat cirkeln runt oss för vilka vi ger rättigheter och respekt. Först de vita männen. Sedan de vita kvinnorna. Barnen. Alla människor på jorden oavsett hudfärg. Nu börjar vi även behandla djur bättre än tidigare och jag är övertygad om att man kommer att se djurhållningen av idag som vi ser på slavhandeln av igår. Att utvidga livsbegreppet inom oss, fostrets rätt till liv, är bara ett steg i samma riktning. Den rätta riktningen. 

  • Riksbanken höjer reporäntan trots låg inflation och sviktande konjunktur. Kan det vara så att insikten att teknisk utveckling driver deflation börjat få fäste?

  • Sverigedemokraterna växer sig allt starkare och det börjar framgå allt tydligare är att de kommer att vara den ena parten runt den mittpunkt som den svenska politiska utvecklingen kommer osilicera framöver. Många är rädda för det, men jag börjar mjukna. Låg hemma och tittade på partiets riksmöte under några dagar, och jag tyckte trots allt att diskussionerna som fördes var helt rimliga. De försvarar att homosexuella ska kunna adoptera barn. Jag tycker ändå det är rätt häftigt att den absolut mest konservativa fronten i Sverige ändå står för det. De har inga som helst problem med att kvinnor förvärvsarbetar och så vidare. Jag börjar mer och mer tro att enormt viktigt att utveckling går i en lagom takt, annars kan ett land gå sönder. För att skrämmande exempel se nazismens framväxt som skildras fint i kvalitetsserien Babylon Berlin. Berlin sent tjugotal tidigt trettiotal verkar ha varit en bubblande gryta av förändring. Socialism, feminism och gaykultur var på stark frammarsch. Jag blev riktigt festsugen av att se vissa avsnitt! Verkar ha varit hur kul som helst. Men för den gamla stammen var det inte lätt. De som värdesatte gud, kyrkan och familjen. De som hade utkämpat första världskriget. För mig faller konflikten mellan progressiva och konservativa strömningar på plats när jag ser hur den äldre kriminalkommissarien Bruno Wolter betalar begravningen för Charlotte Ritters mors så att hon slipper prostituera sig för att få ihop kostnaden. Wolter är den blivande nazisten, Ritter den första kvinnliga kommissarien som står för allt nytt. Men här finner de varandra. Wolter är inte ond. Han förstår bara andra värden, äldre värden, än socialism och feminism. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/8mjpe2/hade-inte-behovt-bli-ett-tredje-rike

  • Det viktiga är att kräva ansvar av dem som det går att kräva ansvar från. Insikten är att den förmågan varierar stort. Unbelievable på Netflix. Våldtäktsmannen vs samhället. Magnus/Angelika vs de svenska cheferna. Mamma/pappa vs Åsa. 

  • Föräldrars betende förklarar fyra procent av hur vi blir som vuxna.

  • Sellpy, omg. Har löst hela klädekvationen!

  • Periodisk fasta det bästa för magproblem (alla?).

  • Tveksamt om det är bra att ha heltidsarbete som norm för dem som har små barn. 

  • Intressant när individens val får stå tillbaka för gruppens behov. Hatet om att heltid inte ska vara normen med små barn. När individen får stå tillbaka. Samma sak med mineralerna i Skåne. Det fria skolvalet. Många barn åker över hela Stockholm varje morgon. Inga vänner i närheten. Svårt för mig att förstå. Det inskränker frihet men är bra för gruppen? Men verkar ha fungerat bättre i vården? I fallet assisterad befruktning verkar privatisering bara ge positiva effekter? Samhället går inte sönder.

  • Katthjälp från Yepstr. Hur bra som helst! Microhjälpande at its finest. 

  • Pisa undersökningen, vad är det som behövs imorgon egentligen? Jag tvivlar på att det är att kunna läsa eller räkna matematik. Styrka, gone. Huvudräkning, gone. Rättstavning, lokalsinne. Gone. Språkförmåga, nästan gone. Att kunna ändra åsikt? Lära sig nytt? Vara barn? Domesticerade djur och att människan också är domesticerad. Vi är mer barnsliga än de på savannen. 

  • Behöver inte bil längre. Sunfleet har lagt ner, men jag åker ändå inte. Landställe som försvann och all shopping är på nätet nuförtiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ylva Rehnberg

“Men Lila visste hur hon skulle dra in mig i sina privatsaker. Och jag kunde inte stå emot - å ena sidan sade jag att det fick vara nog, men å andra sidan blev jag förkrossad av tanken på att inte vara en del av hennes liv, av hennes sätt att uppfinna livet.“ “På rad efter rad handlade det om återuppståndelse: en extatisk uppståndelse som innebar att alla gamla band bröts samtidigt som det knöts ett nytt band på ett obeskrivligt härligt sätt, för det handlade både om uppståndelse och uppror - han och hon, hon och han som tillsammans lärde sig leva på nytt, rensade livet från allt gift och återuppfann det som ren livsglädje och tankeglädje.”

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela