ylvas pusselbitar

Den 30 augusti 2015 startade jag bloggen för att kanalisera en massa energi som inte visste vart den skulle ta vägen. Nu på dagen tre år senare tycker jag det är oerhört roligt att bläddra igenom mina tankar genom åren. I en tidsålder där mycket handlar om att gissa vad andra vill ha och sedan försöka leverera därefter är det befriande för mig med en plattform som en blogg. Mitt mål med att skriva här är och förblir att sätta ord och spara ner det virrvarr som är mina tankar och också min kärna. Det gör mig lycklig att en del, såklart inte särskilt många, ändå uppskattar den här helt ofiltrerade versionen av mig. Tack för att ni läser. Tack för att det finns asperger-människor och adhd-personer som precis som jag är dåliga på känslor men däremot har en oändlig nyfikenhet och vilja att lära sig och fantisera. Jag funderar på om det är något speciellt jag vill säga till universum just nu, men det är rätt tomt. Det mesta är sagt. Och allt det sagda är fortfarande sant, för mig. Så om man skiter i det mesta och bara fokuserar på kärnan i vad jag skulle vilja telepatera kommer följande till mig: 1. Tack för att ni finns. Färg är oändligt mycket viktigare än lugn och ro, för mig. 2. Jag hoppas att ni har det bra, alla färgglada människor jag faktiskt älskar där ute (inte en, utan en liten fin skara) 3. När fikar vi? Den kanske viktigaste frågan av dem alla. Den viktigaste frågan av dem alla. Se min förklaringstext till bloggen som jag hämtat från Elena Ferrente serien. Faktiskt första gången jag stött på i kulturen vad det är jag söker efter. Människor som kan uppfinna livet tillsammans med mig, lite sammanfattat. 

För en värld fylld av lärande, färg, fantasi och goda samtal!

Yo!